Fångad i elden.

Dagarna går in i varandra nu. Rusar iväg. Löven faller, regnet är kallt, mörkret tar över lite bit för bit. Så passande. Det är inte lång tid kvar nu. Den där känslan i magen som irriterar lägger sig allt mer i förgrunden av mitt liv. Hotar växa till ett enda stort brinnande sår. Jag käkar treo och magmedicin i samma näve. En tablett för att mildra den dånande huvudvärken, en annan för att hindra den första tabletten att fräta sönder magens känsliga hinnor.

Jag har redan vaknat två gånger idag av mina mardrömmar. Eller snarare av följderna av dem. Min vänstra näve värker fortfarande efter att jag slagit knytnäven gång på gång i väggen bredvid sängen. Den Helande Maria väckte mig med oro i rösten. Hon hade hört ändå ut i vardagsrummet hur jag slagits med mina demoner. Efter att ha varit uppe och snurrat en gång så lade jag mig igen, för att kanske kunna få lite ro, men drömmarna tog över och än en gång blev jag väckt av en orolig kvinna. Än en gång hade jag slagits med hotande människor som ville döda mig.

Jag kommer bara ihåg spridda fragment av drömmarna. Men i den sista var jag inträngd i hörn efter hörn av onda män som ville döda eller skada mig. Jag rymde gång på gång. Varje gång lite högre upp i en byggnad. Slutligen kom jag in i en stor lägenhet där det bodde en förmögen familj, jag vädjade om skydd. Men även de skadade mig, jagade mig.

Efter att ha flytt än en gång fick jag nog. Startade brasor här och var i huset, klättrade upp för en stege, in till de rika. Satte mig på ett trappräcke och väntade på att elden skulle nå även deras hem. Lugn och i ro väntande jag, i vetskapen att även jag själv skulle gå under i lågorna. Men jag hade fått nog av att bli jagad. Fått nog av att bli hånad.

Men innan lågorna nådde mig så vaknade jag. Den där drömmen lever kvar i mig. Varje sekund har slagit bo i min kropp och jag är snart desperat. Min gamla kära tröst, alkoholen är inte längre inom räckhåll. Det var på grund av sådana här tillfällen jag valde att sätta upp muren mellan mig och ölen, den mur som antabus innebär. Men vad ska jag nu skydda mig med?

För hur ska jag tänka bort drömmar? Under dagen kan jag leta lösningar. Försöka förströ mig, försöka hindra de sotsvarta tankarna och paniken som bor i mig. Men om natten är jag försvarslös. Då tar det onda över och jag vet inte, jag vet verkligen inte, hur jag ska leva med de där nätterna. Då när det borde vara skönt att ligga och vänta på sömnen är jag istället livrädd för att somna. Jag vill inte sova. Orkar inte sova. Det är mer tröttande att sova än att vara vaken.

Hindra mina drömmar, snälla, någon.

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. Då tror inte att din Novemberångest har blivit en förväntansångest? Detm låter så tycker jag, men oavsett vilket så är det ångest och nu en ångest du ska bekämpa utan alkoholen <3

    • jonascarlzon skriver:

      Nä det här är nog mest en kombination av novemberångest och utförsäkringsångest och alkoholsaknadsångest. En djävulsk blanding kan jag själv tycka :-(

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.