För han har tur. Alltid tur.

DSC_0856
Image by sweeneytoad via Flickr

Han tycker oändligt synd om sig själv. Sitter med hängande huvud. Orakad och oduschad. Förlitar sig på den osvikliga turen som han är välsignad med. Den som alltid funnits där. Tur i allt förutom kärleken. Där kan han visst inte vinna. Tänker han. Otålig och vimsig och arg. Ingen vill vara med någon som är arg. Han vill inte ens själv vara med sig själv vissa dagar. Han trotsar sitt egna tålamod. Bråkar med det. Sätter honom på prov. Tur men otålig.

Men ändå så vet han att rätt steg finns därute. Att han kan höja sitt huvud till himlen. Så det enda är att finna tålamod. Det som saknas så skriande.

Han reser sig upp. Maler kaffebönor till kaffesmulor och slutligen till kaffe nog smått för att brygga. Doften av kaffebönor sprider sig. Lämnar honom förväntansfull. Han är redan där, med doften och smaken i munnen. För kaffe doftar även i munnen, tänker han medan kvarnen mal.

Hans huvud värker, tungan, tungan som varit så spänd mot gommen och tänderna gör ont. Den är fylld med tandavtryck och minnen av ångest. Han längtar efter en massage och hela tänder. En avslappnad tunga. Den där tungan som har ställt till det så många gånger. Den han har varit rädd att svälja, även fast han vet att det inte går. Så rädd, i så många år för något omöjligt.

Det är dags att dricka det där kaffet. Sluta tycka synd om sig själv. Duscha och tvätta det stripiga håret. Städa sig själv. Bli ren och nästan utan skuld. Förutom den skuld som sitter som ett minne i en värkande tunga.

Kanske kan det gå. Den här gången, än en gång.

För han har tur. Alltid tur.

 

Hopp i en kopp. Trappan leder uppåt.

 

 

Hits: 0