När jag är rädd för den förändring jag väljer.

Den orimliga rädslan återkommer.

Jag har valt, på egen hand. Kastat bort mitt eget förra val. För sådant är livet, även konstanter behöver justeras. Jag har alltid känt mig säker på osäkerheten vi lever i. Valt osäkerhet, att flyta. Tagit få medvetna val. Det är enklast så. Inte för att jag i efterhand kan peka på någon specifik person som varandes ansvarig för min olycka eller lycka. Utan för att valet av att inte välja är enkelt.

Men, för ungeför 12 år sedan lovade jag mig själv att jag aldrig skulle flytta på det jag då kallade hem. Att min hemvist var huggen i sten. Som ett historiskt minne. Måhända glömd, eller ihågkommer, men alltid utifrån mitt hjärtas väggar. Min dörr, mina väggar, mitt liv, min hyra. Utan mat, eller med fullt skafferi. Nykter eller nyss död. Men i alla lägen platsen jag levde i. Platsen jag skulle dö på.

Min plats.

Att jag aldrig lär känna mig själv. Att jag aldrig lär mig att mina löften är av luft och intet värda. Inte ens de jag ger mig själv.

Så. Jag gav upp. Slappnade av i käken, axlarna. Släppte på garden. Lämnade det hårda taget om gränsen mot mina drömmar. Släppte ratten, gasen, bromsen.

Slutet på något stenhårt inom mig. Början på det mjuka jag låter återkomma ifrån barnet som för ett halvt sekel var jag.

Så. Jag är livrädd. Vill hålla kvar. Vägra släppa taget, skrika, gråta, gnissla själens tänder. Somnar sällan, sover aldrig, men är oftast inte vaken. Som ett vilt djur, fångat i strålkastarna från en lastbil på en grusväg i natten. Ett vuxet barn.

Min far när han fyllde 50. Nu är det min tur.

Jag har medvetet stött bort människor. De som absolut inte har någon nytta av det lilla jag kan ge. De som aldrig behövt det och de som aldrig önskat det. Fuck även de jag längtar efter. Behövs jag, om så bara som sköld, finns jag här tills jag dör. Behövs jag inte är det helt ok. Fåglar måste flyga, fiskar måste simma, solar måste lysa och människor måste skapa sina egna liv. Jag har ingen makt eller kraft för att skapa mer än det jag gjort.

Därför släpper jag taget om mina gamla synder, min gamla livslånga ångest och alla rädslor. Livet är fyllt av saker att vara rädd för, så varför fortsätta vara rädd för det gamla?

Jag vågar ta klivet till att bli rädd för det nya. Följer du med?

Träffar: 7

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.