Förlåtelse är en onåbar lyx.

När en människa missar alla sina mål och drömmar.

Jag ville, gud vad jag ville, bli något mer än det jag var. Förlåt. Visa världen ett mentalt finger. Som det fysiska jag visade i vinden. Men ett som skulle vara större och vara längre.

Först ville jag bli berömd. Bara för att bli berömd. Sen ville jag bli åtrådd. Efter det inget mer än rolig och kanske en smula omtyckt. Så, jag blev åtrådd, rolig och omtyckt. Sålde mig själv. Prostituerade min själv, studerade, rannsakade min egen talang och mina förmågar och finslipade mina snabba repliker, grävde fram dem djupt ur mig. Var noga med att kamma mitt hår, borsta mina tänder, le mot allt som jag såg, kvinnor, väggar, löv och tankar. Blev nog en del av det jag ville.

Men, någon, viktig person jag aldrig kan glömma, berättade för mig att jag var snabb i tanken och lärd och kunde förstå saker, lära mig saker, lätt. Så, jag suckade och försökte, inte för att jag ville, men för att hon ville. Jag fann att hon hade rätt, så mitt ego, min tro på min egen storhet växte. Jag var vacker, jag var rolig, snabb i repliken och dessutom klok. För mig själv blev jag ett geni. Större än allt jag drömt om att vara. Älskad av alla, trodd på, en god, vacker, klok, rolig, populär samarit och troligen en frälsare.

Inte visste jag att jag var en dum idiot som upprepade samma skämt gång på gång och var en usel älskare.

Hur skulle jag se det när jag gjort mig själv blind?

Arg, så arg. Så irriterad, arg, förbannad. För ingen förstod ju. Inte ens hon som berättat om sin tro på mig. Speciellt inte hon. Så, jag blev elak. En skam jag aldrig kommer få förlåtelse för, en skam jag aldrig skall få förlåtelse för. Eftersom jag inte själv hade förlåtit den om den riktats mot mig.

Fallet var hårt, rättvist, befogat. All smärta jag kände var vad jag förtjänade men kunde aldrig bli den samma jag tillfogat. Jag får leva med den och jag hoppas hon får frid från den smärta jag gav henne. Henne och alla andra som föll i min framfart.  Förlåtas.

Jag ber inte om förlåtelse. Inte förståelse. Bara känslan av att leva med mitt liv utan att behöva leva med min bakgrund varje sekund. Men det är för själviskt för att det ska bli sant. Om livet är det allra minsta rättvist. Men det är det ju inte.

Så varje sömlös natt. Varje gång jag förnedrat mig själv. Alla dagar och nätter i handlingars följder är mina att äga. Jag vill verkligen inte be om någons god tanke om mig. På riktigt, även om jag vet att ingen kommer tro mig, för det låter så jäkla ynkligt och skriker: tyck synd om mig för jag är det verkliga offret.

Förlåt, men jag menar verkligen inte det. Vill bara berätta så att någon, kanske någon som står inför samma val jag gjorde och väljer annorlunda.

Det är nu jag försöker leva bättre. Bli bättre. På fel sätt, jag vet, men fel sätt är mitt sätt. Skära bort alla och allt som råkar vara dumt nog att tycka om mig, tycka jag är bra. Som den där fisken i den där skålen Sundström trallar om. Därför ber jag världen dra åt helvete. Inte för att jag vill världen skall försvinna. Men för att jag förgiftar den. Inte för att jag vill göra det. Men det bor i mitt DNA, ett arv från hundratals generationer bakom mig. Jag kunde välja att kämpa emot det, för det finns andra anlag. Men jag valde ut just det arga och fula och falska och gjorde det till mitt. Mitt val, ingen annans.

 

Hits: 1

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.