Första inlägget i år, kanske ett av de viktigaste.

Jag börjar årets första av många inlägg med en av de allra viktigaste frågorna jag ser i inte bara vårt vackra land utan som gäller stora delar av världen vid det här laget.

Ok. Vid det här laget tror jag (hoppas jag) alla vet vart jag står politiskt, vad jag anser om SD, hur jag tänker kring invandringen, hur jag ser på våra medmänniskor, men även jag har klurat på vad jag tycker i den här aktuella frågan.

Men egentligen är det när jag tänker närmare på saken rätt lätt. Eftersom jag själv är barnbarn till ett par som med sina barn flydde från kommunisterna under ett flertal gånger i sitt hemland Ingermanland (ja, det stavas så) som inte ens längre finns,  men som faktiskt tillhärde Sverige i många år för länge sedan, flera av min morfars bröder bara försvann, som uppslukade av ett hål efter revolutionen när kommunisterna gjort sig av med dem, som varje gång de satte ner sina bopålar återigen fick fly, som levt sig genom första världskriget, den ryska revolutionen, andra världskriget och finska vinterkriget och jag  växt upp med deras osentimentala ord kring hur de togs emot i Sverige, så förstår jag hur det är att fly till ett okänt land, med ett okänt språk, med okända sedvänjor och en smula annan kultur och dessutom bli hånade, förföljda, utmobbade och under en period vara svikna av det mottagande landet. Jag önskar att vi kommit längre än det som de mötte.

allamänniskorslikavärde

Som ett exempel kan jag berätta att efter att varit placerade i ett flertal städer äntligen fick de komma som inneboende i en gård här i Viskafors, där alla hade en gemensam brunn. När mina morfäräldrar flyttade in så satte man lås på brunnen, vägrade låta dem få en nyckel och tvingade dem att gå långt för att hämta vatten.

Man satte min mor i en svensk klass (vilket var utmärkt) men hon fick ingen undervisning i Svenska utan fick stryk av sin lärarinna när hon inte förstod frågorna eller kunde uttrycka svaren. Hon bara förutsattes lära sig svenska på egen hand. Min morfar blev ständigt hånad av dem som han jobbade med på en gård tills sinnet rann över och han hotade de hånande svenskarna med en högaffel. Sen fick han vara ifred. Men tänk om en invandrare skulle göra så nu. Det skulle bli ett vansinnigt liv om invandrares våldsamma gener och svenskfientlighet.

Men jag har aldrig genom mina år sett eller hört några som var så tacksamma och stolta över att vara svenskar, de fick en möljlighet att känna trygghet, min morfar för första gången i sitt liv efter att fyllt 40 och några år till. De fick möjlighet att köpa en liten kolonistuga där de hade en liten svensk flagga som de satte upp på morgonen helt enligt reglerna och tog ner på kvällen efter samma regler, Det har jag aldrig sett något annan göra förutom när jag gjorde lumpen.

De var stolta, tacksamma, glada, och kände trygghet i vårt land, trots alla de första motgångarna. För de fick en chans, för att de fick möjligheten till trygghet och för att de äntligen fått ett hem i världen.

Jag själv räknar mig som svensk på precis varje sätt man bara kan tänka sig. Jag vet att jag har rötter på min mors sida från ett annat land, men jag känner mig inte Ingermanländsk eller rysk eller finsk eller känner någon samhörighet med deras kultur. På min fars sida har jag släktforskat en del och bara funnit bönder, soldater, jälnvägsarbetare, fabriksarbetare. Dessutom på min farfars sida härifrån den här trakten där jag bor, Viskafors, som av en händelse där just mina farfars släkt kom som jag nämnde längre upp i texten.

Jag är svensk, glad och väldigt tacksam för att vara det, jag känner glädje över att leva i ett land där vi har problem, visst har vi det, invandringspolitik, sociala klyftor, hur vi behandlar sjuka människor och arbetslösa, psykvården som havererat och frågan om miljön, för att nämna några saker.  Jag är väl till att räkna som det som så fint heter assimilerad och det utan att ens behöva göra något åt det själv. Det bara är så.

Men mormors ord ringer alltid i mina öron. Hon som gång på gång fått fly och som till slut kom till Sverige med inte mycket mer än sina bröllopsfotografier sade alltid: saker är inte viktiga, men familjen, det är den största rikedom man kan ha.

Men vi är trygga, behöver inte vara rädda för att familjen och vi själva skall dödas av en bomb, en mina eller av skott. Vi har alla möjligheten att få hjälp när livet krisar, de flesta av oss kan lägga oss på kvällen och vara mätta, vi har ändå en stomme, en gemensam värdering som grundar sig på alla människors lika värde, även om den börjar förändras till något som skrämmer mig.

Något borde hänt sedan 40-talet med vår invandringspolitik men det jag ser mest av är att det går åt totalt jävla fel håll. Låt 2015 bli året när vi började rätta till de felen och återigen bli ett land som är en fristad åt de människor som knackar på och flytt för sina liv.

Hits: 0

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.