Försvarstal från en medicinerad man.

Jag äter en faslig mängd mediciner.

För att jag ska kunna sova när jag är som mest uppvarvad, för att jag ska stå ut med att leva, för att inte falla för djupt eller flyga för högt. De där läkemedlen vet jag att folk retar sig på. De tycker jag är en pillertrillare, en medicinjunkie. Men det är ju inte riktigt sant.

För utan de där medicinerna skulle jag nog inte kunna leva ett värdigt liv. Utan dem skulle jag nog vara hemlös, kanske död. Jag vet inte riktigt, men jag vet att de gör mig gott.

Men det är ibland så in i helvete svårt att förklara det där för människor. De har sig själva som mall, jämför en tråkig måndag med en depression och tror det är samma sak. De somnar gott om kvällarna och tycker att jag borde göra mer på dagen för att kunna somna lika gott som dem.

Men jag vet ju själv hur det varit. Utan de där medicinerna kan jag vara vaken i tre fyra till och med fem dygn. Bara för att jag är så uppe i det blå att jag inte kan varva ner och somna.

Hela kroppen kan skrika åt mig att den måste sova, men hjärnan vill inte sluta gnaga. Jag städar, vänder upp och ner på världen, startar tusen olika projekt, sorterar böcker, dammsuger dagarna i ände, går rastlöst omkring i lägenheten utan att kunna fokusera på något överhuvudtaget.

Eller så vill jag bara sova. De avlöser varandra de där perioderna, mani avlöser depression. När jag är deprimerad är allt grått. Det är inte svart som en del tror, det är grått. Inga känslor, inga tankar, bara en malande känsla i bröstet, en som säger att jag hädanefter kommer må sådär dåligt, så att jag inte vill något alls, kommer vara resten av mitt liv. Det är då man vill avsluta det hela i förtid.

Men så ser mitt liv inte ut längre och det beror inte på något jag själv gjort. Jag har inte kunnat tänka bort depressionerna, för se det går inte. Det är omöjligt. Men med medicinerna så fungerar alla nervkopplingar som de skall. Och när jag är hypoman, då när jag tar helt tokiga beslut, handlar upp alla mina pengar redan första dagen, då när jag inte kan sova, rekordet är nio dygn, jag ringde hem till min mamma och grät som ett barn för kroppen strejkade totalt. Men jag kunde inte somna. Då hjälper mina mediciner mig att nå balans.

Det är inte så att jag är nerdrogad. Jag blir bara normal, som de flesta andra, jag lever mitt liv som så många andra gör. Det har jag alla mina mediciner att tacka för. Jag är så tacksam för att leva i en tid när det finns sådana läkemedel. För 50-60 år sedan skulle jag sitta på mentalsjukhus och kanske vara kastrerad. Men nu finns möjligheten till ett vettigt liv, ett självständigt liv.

Men visst, jag är inte frisk. Vad man nu menar med det. Mina dippar kommer, ibland får jag ångest, så svår ångest att jag knappt vågar andas. Eller så flyger jag uppe i himlen, inga problem är för svåra att inte reda ut, jag planerar och yrar omkring. Den sista hypomana perioden har jag målat, snart nog varje möbel i lägenheten. Jag har kastat mig ut och målat, målat, målat. Vissa saker inser jag nu att jag borde låtit vara, men det är för sent. Så jag får försöka fixa till det jag ställde till med då när mitt omdöme var kraftigt dåligt.

Jag kommer kanske aldrig mer jobba, med ens att sortera skruv. Jag vet inte, man ska aldrig säga aldrig. Jag trodde ju en lång period inte ens att jag skulle överleva min 40-års dag. Nu är jag 43 och lever ett gott liv. För det mesta.

Så om du tittar på mig och tänker att jag äter för mycket piller. Stanna upp och tänk på vad jag nu berättat.

Träffar: 1

2 tankar på “Försvarstal från en medicinerad man.”

Kommentarer är stängda.