Frankly, my dear, I don’t give a damn.

2012-04-08

23:03:30


Dödsångest go vänner.

Och när Lammet bröt det sjunde inseglet uppstod i himlen en tystnad, som varade vid pass en halv timme. Och de sju änglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo till att stöta i sina basuner

(Uppenbarelseboken 8:16)

Äkta, riktig, hederlig dödsångest. Den har stuckit upp sitt fula tryne lite då och då de sista åren. Nu pratar jag inte om den där hemska ångesten som jag gått sida vid sida med i många år. Utan den ångest som troligen drabbar rätt många i min ålder. Halva livet är gjort, vad har man uträttat? Hur fort har det inte gått och snart är man död. På riktigt. Inte på ett splaschigt filmsätt, eller ett stilla oljemålningssätt. Utan på riktigt.

Det finns ingen återvändo. Det som jag inte fått gjort under mina snart 42 år är ogjort. Så många år som jag gått fel, gjort fel, varit fel, tagit fel beslut. Fel, fel, fel. Och snart är jag död till råga på allt. Slut, försvunnen. Utan möjligheter att lämna ens det lilla minsta avtryck i världens alla böcker.

Det går så jäkla fort. Tiden bara rusar fram. Jag går omkring och kan minnas saker som hände för 36 år sedan. Eller mer, eller mindre för den delen. Fan, jag kommer ihåg när jag VAR 36 år och nu kan jag minnas 36 år tillbaka. Då var jag 6 år. Jag minns träd som stod i en skog, stenar som doftade av varm sommarsol. Min minnsesbank byggs hela tiden ut, men ändå räcker den ju inte till tillslut. Jag svamlar, jag vet. Men det gör mig panikslagen på ett sätt som är lite obekant, ovant, för mig. Det är ingen ångest som går att bortförklara eller få bort genom någon jävla mindfullness. För det är ju just det, mitt mind är fullt snart. Dessutom, mitt mind är slut snart. Hur övar man bort en sådan tanke när den  faktiskt är alldeles äkta?  Att öva bort döden gör sig inte.

Här ser du väpnaren Jöns. Han flinar åt Döden, flabbar åt Herren, skrattar åt sig själv och ler mot flickorna. Hans värld är en Jönsvärld, trovärdig för ingen utom för honom själv, löjlig för alla, även för honom själv, meningslös i himlen och likgiltig i helvetet.

I.Bergman 1956

En gång, en enda, har jag vaknat med ren dödsångest i munnen. Äkta, svensk hederlig dödsångest. Den där tanken på att jag kommer dö. På riktigt. Kanske inte i dag, faktiskt inte alls idag om jag får bestämma, men en dag. Hur jag än krånglar och obstruerar och springer eller gömmer mig så kommer det ske. Obönhörligen. Det finns inget val. Inga pengar kan köpa bort döden. Inga kläder kan skydda mot den. Inga säkerhetsbälten kan hindra den när den till slut kommer. Jag. Kan. Inget. Göra. Åt. Det.

Jag föredrar nästan den vanliga ångesten framför den här sortens. För den kan jag hantera. Jo, jag hanterar den dåligt, jag vet. Men jag har ändå vissa strategier, nu efter 20 år. Men 42-åringens dödsångest är ny. Livet är så kort, så otroligt kort. Man hinner med så lite och jag ångrar så mycket. Varför började jag inte skriva på allvar tidigare? Varför slösade jag så mycket tid på ingenting när jag kunde gjort någonting. Något som jag kunde vara stolt över? Hur i hela fridens namn ska jag hinna komma göra något, med bara den korta tiden som är kvar. En tid jag dessutom inte kan överblicka, eftersom jag helt enkelt inte vet hur lång den blir.

Fan. Jag vill inte. Ändå kommer jag.

Eller så gör jag bara som Bergman, klottrar “rädd, rädd, rädd” på sängbordet, vänder mig om och sover lite till.

För vad kan man annat göra?

Träffar: 0

2 tankar på “Frankly, my dear, I don’t give a damn.”

  1. Saker att vara stolt över:
    Du har fått 3 otroligt fina barn
    Du har klarat 3 år på högskolan och varit en bra sjuksköterska
    Du är bra på att skriva, så sätt igång med din bok!
    Du har klarat dig ifrån alkoholen som tog All din lediga tid
    Du har tagit dig upp ur det träsket som du levde i de första åren i denna lägenhet
    Du har lärt av dina misstag och är idag en underbar sambo
    Du är en fantastisk husse till en underbar hund

    Hoppas att det räcker för det är vad jag kan komma på så här på rak arm. Du är bäst!

Kommentarer är stängda.