Funderingar kring självmord.

Psykisk ohälsa är på allvar.

Det handlar inte om att vara ledsen och moloken en regnig måndag. Det handlar inte om att sitta och gråta och tycka synd om sig själv. Det behöver inte vara något speciellt som hänt. Det är inte som att sörja någon eller något.

Det är bara grått. Betonggrått och tomt. Man äger inget, tänker inget, vill inget, vågar inget, drömmer inte om något. Man bara finns i ett stort tomt hål där man ser på sig själv som den allra uslaste människa som finns. Eller så ser man fler färger än vad som finns. Hjärnan rusar på som ett skenade tåg. Man är för mycket. Som en anomali på samhällskroppen, en icke behövd. En person som borde utrotas, en människa som bara är i vägen och oönskad och ofta en person som faktiskt själv försöker utrota sig själv och ibland, allt för ofta, lyckas  de göra det. Självmord är inte ovanligt. Det är mycket vanligare än du tror.

I Sverige tar i snitt ca 4 personer om dagen sitt liv. 1.600 självmord 2013 och det är dessutom en ökande trend. “Självmorden ökar i alla åldergrupper, utom för 45-64 åringar där det sker en minskning från en redan hög nivå. Men det är bland ungdomarna som ökningen är störst. Och inte sedan 1989 har så många unga tagit livet av sig i Sverige. (Enligt Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa.)

Dessa 4 personer som varje dag försvinner från oss kanske  man kunde räddat om psykiatrivården såg ut på ett annat sätt. Om mina kollegor som arbetar där inte hade släppt på sitt engagemang och faktiskt gjort det jobb de är där för. Om skolhälsovården haft verktyg för att ta tag i de unga människor som mår dåligt, om lärarna visste vilka tecken de skulle leta efter. Om vänner vågar försöka nå fram. Om vi bara orkade och ville se varandra i ögonen.

Oasis_Don't_Believe_the_Truth

Jag förstår att det är svårt. För vem orkar hålla lågan brinnande för de som är psykiskt sjuka om man inte får verktygen man behöver från arbetsgivaren. Men likt förbannat. Jag har sett för mycket, hört för mycket, läst för mycket och upplevt för mycket för att kunna säga med gott samvete att personalen inom psykiatrin består till stora delar av människor som borde söka andra jobb, som inte längre för sitt jobb.

Att vårda människor som är som mig, som kanske är som dig, tär på orken. Men man borde kanske införa någon sorts rotationsschema för personalen, mellan olika avdelningar, mellan olika mottagningar. För som det är nu funkar det bara inte. Min hustru kan berätta saker som får håret på mitt huvud att resa sig. Vi har gemensamma vänner, hon har  vänner och jag själv har vänner som kan berätta skräckhistorier om den psykiatriska vården idag.’Jag själv har som bipolär typ II med ADHD upplevelser att bidra med.

Jag har legat inne en gång på slutenvården och bestämde mig därefter att aldrig mer, någonsin, oavsett hur sjuk jag är, ligga inne igen. Då skulle det vara under yttersta tvång i så fall. Men aldrig annars. För den förnedringen det innebar var total. Det förminskade mig, gjorde mig än mer sjukare. Det var som att leva i någon sorts limbo där ingen såg en. De som var mer utåtagerande bältade man, alltså band fast armar och ben på en brits där de sedan fick ligga tills “de lugnat ner sig”. Så man smög längs med korridorerna för att inte störa.

När jag gjorde min sjuksköterskepraktik på psyk fick jag först en handledare som hade en vad jag vill kalla vidrig människosyn. Hon sade så mycket förnedrande och förminskande om sina patienter att jag till slut inte klarade av att gå bredvid henne utan bad om att få en annan handledare och den jag då fick var underbar, fullständigt underbar, att gå bredvid.

Hennes människosyn grundade sig från humanism, kärlek och omtanke. Henne såg jag upp till som föredöme och jag hoppas att hon fortfarande så här 17 år senare har kvar allt det där och inte blivit utmattad och tappat allt det som gjorde att jag tyckte så mycket om henne som handledare, som vårdpersonal och som människa..

Jag drar inte alla över en kam så klart. Det vimlar av duktig, seriös, hårt arbetande och empatiska människor bland personalen på avdelningarna och mottagningarna och de mobila teamen. Det är de människorna som håller uppe psykiatrin så att den inte bara brakar samman i ett enda stort moln av svärta och grå stendamm. Det är till syvende och sist arbetsgivarens uppdrag att stötta personalen så att de inte faller, inte bara då och då, inte bara på personalträffarna och julfesten utan varje dag i varje sekund.

Men de som arbetar nära patienterna är för få. De är för hårt slitna. De blir även de hårdare och stelare i sin syn på sina patienter med tiden. De tar efter sina redan stålhårda kollegor och patienterna står kvar med ett enda skri av rädsla, ångest och den där tomma känslan som kan bo i en människa som inte går i kapp med resten av samhället.

Så, hur vill vi ha det? Vill vi låta allt bara falla isär och strunta i att ens försöka rädda livet på de där 4 som försvinner från oss varje dag?

Eller vill vi försöka rädda dem?

Hits: 0

2 tankar på “Funderingar kring självmord.”

  1. Tack. Jo jag vill gärna slå ett slag för sådana som mig. Själv har jag gjort 3 försök men misslyckats, till min egen enorma lättnad. Men det har även funnits människor runt mig som slutat så tragiskt. Det är sånt slöseri med människor.

Kommentarer är stängda.