Funderingar på hur man vågar.

En förändring sker inte över en natt. Den sker inte ens över ett år. Sättet jag tänker på har jag använt mig av sedan jag var liten palt. Det är så djupt rotat att jag varje gång har hör att det finns andra sätta att tänka på, att jag kan ha fel, blir lika förvånad.

Men jag inser ju att sättet jag tänker på inte har tagit min någon annan stans än hit. Det är visserligen inte så fel det heller. Men nu vill jag vidare. Kunna släppa det som varit och sikta på något vettigt liv. Någon som faktiskt känns rätt för mig, något som ger mig en smula ro i skallen och i själen.

Det var ju det där med mål. Jag är så jävla dålig på att sätta upp mål. Som jag tidigare skrev, jag har liksom bara hängt med, låtit andra bestämma vad och vem jag ska vara. Så dumt, så urbota dum.

Så jag sitter vid köksbordet, röker cigarett efter cigarett och dricker oceaner med kaffe. Blocket som borde vara fullt med saker jag vill uppnå förblir tomt. Det är som att pennan vägrar skriva något. Kanske är jag faktiskt rädd för att sätta upp mål. Man kan ju misslyckas då.

Men det är nog dags att sluta vara rädd för att misslyckas. Att vara så där rädd som jag varit har ju bara fått mig att misslyckas gång på gång. En själ(v)uppfyllande profetia.

Så jag får väl försöka släppa rädslan. För jag vet ju hur jag vill leva, innerst inne. Det gäller bara att våga. Våga vara rädd.

Det är dags att lägga av sig lasten av skuld och rädsla.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.