Jag tillåter sanningen att göra ont.

Det tog tre sekunder. Jag kastades från ett strålande humör till den där välbekanta känslan av att jag är i vägen och värdelös. Jag vet ju att känslan inte stämmer, den kommer från tankar som slår fel. Men känslan får vara hur sann eller fel den vill, jag mår ändå kass. Egentligen var det en …

Fortsätt läsaJag tillåter sanningen att göra ont.

En dröm om vägen till Graceland.

Jag drömde om Willie Nelson. Av någon märklig anledning satt vi längst fram på andra våning av en dubbeldäckare, med en sommargrönskande värld utanför fönstren och en väg framför oss som bara fortsatte allt som vi åkte. Han var en trevlig prick. Rökte braj och pratade lugnt. Jag var nervig, rädd för att monstren inuti …

Fortsätt läsaEn dröm om vägen till Graceland.

Make the world go away.

Helstressad. Det är svårt att förklara hur man kan vara stressad av att göra ingenting. Men ibland är det som att den liksom ackumuleras i mig, byggs på tills det bara räcker med att en fluga landar på ett grässtrå någon kilometer bort för att jag ska hoppa högt. Jag vet vad det är som …

Fortsätt läsaMake the world go away.