Att inte fånga lyckan är som en gåva till livet.

Vem hittade på myten om att det går att finna lycka som ett tillstånd som är kvarvarande resten av livet?

Som att man kunde byta sitt vanliga lite grå känsloliv mot sprudlande glädje hela tiden?

Själv är jag övertygad om att det vi kallar lycka är en omöjlighet att uppleva förutom korta korta sekunder eller minuter. Sen svalnar den igen och man står där lika mellan-vanlig. Som den mesta tiden av livet består av.

Är det inte egentligen så att det är jakten på lycka som gör oss olyckliga?

Lennon

“Autumn is a second spring when every leaf is a flower.” ― Albert Camus

En glimt av sagan om mitt liv.

De vita tangenterna på pianot var alltid lite svala. Inte kalla, absolut inte, men svala på det där sättet som kvinnor framstod i en del filmer från Hollywood förr i tiden. Kvinnor som bar en brinnande passion inom sig men var svala som vatten från ett vattenfall. Det där svala kan göra en människa, och en tangent med, väldigt spännande.

Men de svarta tangenterna. De var varmare. När fingrarna lades på de svarta så var det en varm, dov njutning i handen. De är så få, de måste jobba hårdare för att få uppmärksamhet. De fjäskar. Ger ifrån sig skalor som inte riktigt passar in i den musik som spelas i västvärlden. De känns asiatiska. Graciösa, varma, lockande, spännande.

livet 068

Att lära sig spela piano kan vara en mardröm. Det är två dagar kvar till nästa lektion och man har inte lagt ner tre sekunder på att ens plinka på pianot, fast det står längs med ena väggen i pojkrummet. Ett nytt, fint, trädoftande piano som föräldrarna köpt till pojken som var övertygad att han skulle kunna lära sig det där fort.

Han kan fortfarande inte spela piano och det värsta är, att under tre års lektioner lärde han sig inte ett skvatt om noter. Det var en rätt korkad pojke vi pratar om. En som levde i drömmarna och inte i den verkliga världen. De flöt ihop, fantasier och sagorna i kroppen kom ut som lögner, han var en lögnare av rang. Mytoman rent av.

Inte för att göra sig själv mer spännande, men för att berätta om vad som hänt, och bland det så var det ju alla verkliga drömmar. Åka helikopter till Hawaii, spela in film, spela in musik.

Det bubblade omkring i pojken, en massa ord. En så fasligt massa ord. Han kunde inte vara tyst, det har han inte lärt sig med åldern heller. Men han har färre drömmar och har ändå lovat sluta ljuga.

Men, just nu känner han tangenterna under fingrarna. De varma lockande svarta och de svala spännande vita.

En skön känsla, som en tröst. Även om känslan kommer sig från en dagdröm.

Det är ingen lögn.

En Kalle Anka-pocket är aldrig fel. Någonsin.

Jag står rak nu. Har inget att skämmas över förutom det jag redan gjort.

Men jag kan inte ändra på det som varit, bara försöka lära mig av det och göra erfarenheterna till något positivt.

Men det är tur jag har min älskade hustru, Den Helande Maria.

Häromdagen kom hon med små presenter till mig. Sådana som passar mig perfekt. Hon är verkligen speciell den damen.

12037856_10153593777195890_113520935_o

So there You are. What took You so long?

Jag lever.

Jag lovar. Det är inte det att jag tagit en paus med skrivandet. Det lilla kluddret i anteckningsböckerna pågår ständigt och det som jag skriver ner där vet jag kommer bli bloggämnen. Jag tänker mycket. Resonerar med mig själv men även mycket med Den Helande Maria som har en barnatro med sig i livet och vi väver mattor av politik, musik, filmer, böcker, bloggar, hunden, katten, städa lägenhteten, religion, pengar och vad vi egentligen vill ha ut av livet.

Sen gömmer jag mig rätt ofta. Låser in mig i nått rum. Eller tar promenader med hunden och bara strosar. Men vi har alla tre, Dipp, jag och Den Helande Maria kan få lite ro. Men den är vår och ingen annan.

WobWorld 016 - Kopia

Sen, min hälsa, min fysiska hälsa, protesterar allt mer för varje dag. Problem med att kasta urin, svå¨righeter att köra hela matchen i andra änden. Gas i magen, hjärtklappning, ständig hunger och då på socker.

Pengar. Säger bara pengar. Nästa månad är jag utskriven igen. Rakt ner i stupet. Men, det borde vara sista gågen. Sen ger de upp mig om jag fattat allt rätt. Eller, ger upp, det var fel ord, de inser vad jag redan visste, mina diagnoser är kroniska och jag kommer aldrig mer kunna jobba mer. Inte på det riktiga sättet.

Jag berättade ju tidigare om katetern och allt så det hoppar vi över., Det är ok än så länge.

Min äldsta son har börjat skapa lite små trudelutter på gitarr tillsammans. Det är det roligaste jag gjort sen Kalle Shewens dag.

Nu är jag trött. Den Helande Maria är på psyk som vanligt. En stund för både hon och mig att pusta ut. Det borde inte fungera så, men när hon är inlagd kan jag slappna av lite. Hon har tillsyns och larm och en trygg lugn atmosfär. Medan jag kan slappna av, slipper gå och oroa sig.

Men sedan efter tre dagar får det fara nog för mig :-) Då har jag varit ensam länge nog.

Tja. Att summera vad som hänt är rätt onödigt faktiskt. SÅ, vi börjar om med allt i början. Fresh start.

Eders otrogne? bloggare Sir. Winston O’Boogie.