Glänsande händer, hala tankar.

Den där handsvetten överger mig inte. Den stannar trofast kvar, även fast jag ber den gå. Handflatorna kliar och saker blir svåra att greppa. Likt tankarna undgår mitt inre så faller allt jag tar i ur mina händer.

Jag tänker på kvinnor och människans dårskap och på hur vissa går sönder sakta men säkert men förtvivlat håller ihop sig. Som jag en gång gjorde. Det var först när jag släppte taget som jag kunde börja samla bitarna som föll. Nu har jag sakta byggt upp mig. Inte till densamma jag var, utan till den jag vill vara. Samma bitar men annan ordning.

Ett sökande liv har gått i mål. Nu är det bara att lära sig leva med allt på ny plats. Det är som att helt plötsligt, mitt i livet, bli vänsterhänt. Allt ändras, ändå har jag kvar samma händer.

Men händerna svettas. Instängd ångest och oro som sipprar ut, får handflatorna att glänsa. Jag måste få ur mig alla de där våndorna som finns i mig. Lägga av mig dem. Återvinna livet. Därför ska jag ta ett steg ut genom porten i mitt hus och ge mig ut på jakt. Söka livet och dårskapen. Någonstans där ute finns någon annan som kanske vill vandra med mig en stund. Jag har som vanligt ingen aning om vem den är eller vart den där människan finns. Men sådant brukar ge sig.

Någonstans

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.