Going to the history for the weekend

Jag sitter och väntar på bussen som ska ta mig till min mor på det korttidsboende hon för tillfället vistas på. Jag vet inte, det känns som att luften allt mer går ur mig. Allt som var så bra för bara några veckor sedan, bara några dagar sedan, allt mer förfaller och förfulas och blir till samma lort som det vanliga man hittar i hörnen på golvet hur noga man än torkat av det.

Jag lyssnar på musik och försöker hitta mig själv mitt i allt det som sker men finner bara en önskan att återgå till det gamla livet, nerbäddad i en säng framför en tv i ett svart sovrum, småberusad på folköl och fullståndigt i renons över vad som händer i världen eller i mig själv.

Det är inte så att det är ett sådant liv jag vill leva igen. Men ångesten börjar göra sig påmind då och då igen. Svårigheten att somna, att vakna, att leva. Att tänka blir som tusen tankar som trängs i sirap. Ingen kommer fram fast de alla skriker på min uppmärksamhet.

Men jag måste resa mig upp. För min egen skull. Det är så livet måste gå till. Man måste resa sig upp även när allt skiter sig. En del måste bara få ligga lite längre för att hämta andan, men vi måste alla upp. Annars går vi under. Det finns de som gör det. Varje dag gör det det. Det stora det.

Just nu orkar jag inte skapa något. Det var evigheter sedan jag skrev något värt att läsa. Det blir bara ord staplade på andra ord där inget betyder något alls för någon annan eller ens mig själv. Det är bara mina fingrar som spelar över tangenterna som har att göra. För att finna rät tangent för rätt bokstav. Sjung med mig. Sjung då för helvete.

Det är exakt 20 minuter innan bussen går och jag vill bara gömma mig. Glömma och sova. Vakna igen och känna den där känslan jag haft ett tag nu. I morse var första gången på länga jag vaknade och egentligen bara ville sova vidare. Men man kan ju inte leva sitt liv så. Inte nu, aldrig. Så jag ska göra mig en kopp snabbkaffe innan jag åker. Sen far jag och kanske kommer jag på några svar på vägen. Hur jag ska lösa att betala räkningar och mat, hur jag ska finna ro igen. Hur jag ska kunma sova igen utan att vakna flera gånger per natt av mardrömmar. Hur jag ska bli vacker och gnistrande igen.

Hur jag ska leva mitt liv.

När kroppen imiterar lugn och frid

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. puffan78 skriver:

    Misstolka mig INTE nu, SNÄLLA du – jag lider ju av samma jäkla skit… men… Nog tyckte jag att du verkade flyga lite väl högt och jag oroade mig för just detta.

    Det är skitlätt att säga och oftast inte något man kan styra över (??) (oftast inte när det gäller mig), men försök hitta någon sorts balans. Allt är inte svart eller vitt. Höhö, look who's talking! *kanske leker jag amatörpsykolog*

    Jag hoppas att du inte slår i marken för hårt här nu. Ta hand om dig och tänk på sårbarheten. Jag är säker på att du kommer fixa det här faktiskt. Allt kan ju inte vara på topp jämt.

    Håller mina tummar för dig, sänder varma tankar och tröstande kramar. Vad nu det skulle kunna hjälpa…

    Kram! Tycker om dig! <3

    • WoB skriver:

      Nej jag tror det skulle vara svårt att misstolka dig eftersom just som du säger, du lider av samma skit. Jo, jag vet, just nu svänger det hit och det svänger dit och jag vet faen inte vad som är jag och vad som är mediciner. En anledning till att jag flög så nära solen var helt klart lättnaden som spred sig i varje por, varje cell, i mig i att faktiskt må bra. Jag mådde så bra för att jag mådde bra liksom. Nu vet jag inte längre hur jag mår. Ibland, vissa stunder, så är jag nere och allt känns hopplöst och sedan så lättar det och jag mår bättre igen. Men hade jag inte haft musiken i mitt liv hade jag blivit galen.

      DET är jag säker på.

      Tack för att du bryr dig, det känns inte lika ensamt, inte lika märkligt att leva, även fast jag aldrig sett dig, inte hört dig tala eller vet hur du går. Det känns bra att veta att någon där ute bryr sig då tack och återigen tack.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: