Hälften av det jag säger är meningslöst, men jag säger det ändå.

2012-06-20

13:51:30


Som en böld som spricker.

Jag är visst någonstans vilse i ett liv jag inte känns vid.

Det finns mycket i mig som jag inte vet om. Det bubblar upp ibland. Som igår. Under en promenad med hunden blev jag helt plötsligt så bitter och fradgande arg som jag var tidigare. Då när jag inte förstod mig själv. Tydligen har jag gått omkring och trott att jag var i fas nu. Så faen heller.

Snarare har jag väl bara gjort som jag brukar. Kapslat in all ilska och bitterhet långt ner under skinn och ben, lett och sett glad ut. Målat på, lager efter lager, med skratt på tårar. Igår sprack alla lager. Det som stod där under vällde fram. Ilska. Desperation. Sorg. Över att livet blivit som det gjort. Att jag inte kom längre.

Men det kanske är bra att allt kommer upp? Återigen, faen heller. Jag föredrar att le mot att gråta. Livet är för kort, alldeles för kort för att gråta över. Jag har inte tid. Jag har ingen lust. Ändå skvätter jag omkring mig ilska som Kalle Anka. Utan att vara det allra minsta roande.

Så. Jag är sur. För att jag sitter här och är vid sidan av livet. För att alla jag känner lever ordnade liv. För att allt det där jobbet vi alla lade ner för att bli vuxna för så många nu börjar betala sig medan jag själv bara lever ett pannkakeliv. Utan substans. I en enda lång väntan på något.

Jag är sur och besviken på livet för att jag och Den Helande Maria inte kan få en enda jävla sekund av frid. Vi varvar skit med ännu mera skit. Jag tycker inte vi är värda all den där skiten. Vi har gjort vårt nu. Låt andra ta hand om eländet. Låt oss få semester. Men livet maler på, obönhörligt. Därför ber jag världen dra åt helvete. Inte för att jag egentligen vill att någon ska gå. Men för att jag själv vill försvinna.

Jag tar återfall efter återfall så ofta att det bara blir ett enda stort fall av alltihopa. Jag trodde jag var på väg, men den här vägen hade jag inte räknat med. Plus och plus borde bli mer av något. Inte mindre.

Det är väl kanske de ensamma timmarna här hemma, långt från all kontroll, som tär en smula. Det passar mig inte längre, allt det där ensamma. Nu på morgonen vaknade jag av att jag drog ner sängbordet i sömnen. Igen. Så som jag gjorde förr, då för länge sedan. Förra året. Men sedan dess har jag ju bundit fast det i sängen, slutat dricka, börjat leva, sova med Den Helande Maria. Eller så är allt en dröm och jag ligger lika full, lika ensam, lika vevande, som då.

Jag vet inte och jag är förbannad så det skvätter om det. Kunde jag så skulle jag slå mig själv på käften. Det gör ju så ont bara.

Äh. Det är dags för en kopp kaffe. Slå upp livets fönster på vid gavel.

Eller gå och lägga sig under sängen och gömma sig resten av tidernas evinnerlighet..

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.