Har ingen vidare titel att skriva. Så jag skiter i att göra det.

Jag tänker inte ljuga. Jag mår skit, mitt i sommaren måste jag erkänna att jag mår skit.

Lättnaden som brukar komma sig av att vi fått månadens pengar är skit när man vet att den inte är värd något. Hålen är allt för många att fylla. Det blir några dagar med glass och lite godis innan vi sitter kvar i skiten igen. Visst, vi kan strunta i både glass och godis med. Strunta i att ens utnyttja det där lilla fönstret i tiden, då när vi får andas.

Det är skit, livet. Pengar som kunde göra oss fria finns inte. VI är fast i livets limbo. Vi vinner men ändå inte.

Hon är inlagd igen. Kvar sitter jag och funderar på att gå ut med hunden, det brukar lösa mycket. Vi skulle tältat i natt. Vi hade sett fram mot det så mycket. JAG hade sett fram mot det så mycket. Men det blev inget. Hon måste lägga sig på sin plats på psykiatriska avdelningen, jag får vakta gränserna. Jag vet inte, kanske vore det för mycket att begära att man kunde få vara glad en stund.

0a71ac62f77211e190351231381b5983_7

FUCK glädje. Jag behöver den inte. Har levt halva mitt liv utan äkta riktig glädje, en sådan som kommer sig av att man finner den inombords. Jag har druckit mig till den, lyckats ett fåtal gånger. För det flesta har den bara varit öäkta och levande då när jag varit hypoman. Men jag ska medicineras ifrån sådana tillstånd. Jag äter concerta och har märkt att min vanliga glädje försvunnit. Jag har blivit tråkig. Tyst och fokuserat. Har jag blivit en annan person? Medicinerar vi bort min personlighet?

Jag vill ju bara få fara jag, kräver inte evig lycka eller total frånvaro av ångest. Bara ett bättre liv, lite jämnare.

Hon säger att jag pratar mindre. Pladdrar inte på med mina immitationer, dialekter, bizarra samtal med mig själv. Har blivit tystare.

Jag vet inte, eller, det gör jag visst och det oroar mig.

Under tiden spricker min hud allt mer upp med blåsor och sår och klåda. Jag har gjort något fel den sista tiden, men jag vet inte vad. Kan inte sätta fingret på vad som blivit fel. Är det tanken på att försöka hålla några enstaka föreläsningar som stressar upp mig? Det borde inte kännas stressande, det verkar vara vansinnigt roligt, jag har länge drömt om att göra det och jag har stark tro på min egen förmåga att reda ut det. Men ändå, tänk om jag binder upp mig för en sådan och ballar ur, inte kan komma. Ligger däckad av ångest och depression och rädsla. Men då får jag fan lyfta mig själv i håret. Klarar jag inte att sköta något typ 2 timmar i månande, då kan jag lika väl ge upp hela resten av mitt liv, sluta planera och gå in till närmsta hörn och skämmas resten av mina dagar.

Men, jag lagar så gott jag kan med tabletter. Ett piller mot sömnlöshet, ett mot huvuvärk, ett mot oro, en för huvudvärk och ont i kroppen. Ett för att jag ska resa mig upp ur soffan. Ett för att jag måste leva vidare. Skaka av mig mina mardrömmar, ta min plats i livet. Inget går att låtsas bort, allt finns där.

Dessutom, jag har två levande varelser i mitt hem som behöver mig. De ska ha mat, vatten, hunden behöver sina promenader, katten behöver få ligga bredvid och spinna och jag och mina möjligheter får sätta mig under dem och göra det jag är till för här i hemmet. Städa upp, golv och kattens låda och disken och tvätten och jag har ju redan mallen från de förra gången Henrietta legat inlagd.

Men när ska jag bli inlagd då?

 

Annonser

Bror. J. Carlzon

Märklig, egensinnig, envis, argsint, passionerad, lat, försjunken, skrivkunnig, ordälskare, musikälskare, kärleksälskare. Bland annat. Skriver om kärlek, bipoläritet, politik, religion, katter och hundar.

Du gillar kanske också...

3 svar

  1. vardagsninjan skriver:

    var rädd om dig
    kram

  2. fru skriver:

    Förlåt. Jag vill också tälta, men istället är jag här med känsla av att vara oduglig och som en svikare. Förlåt

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: