Att åldras suger. Ok, min värsta 42-års ångest har lagt sig. Ni som är trogna läsare av bloggen, alla två eller något sådant, vet varför jag hade panik över att fylla just 42. Men skrutt samma. Det suger ändå att åldras. Jag lovar.
De som säger att livet börjar vid 40 ljuger, i alla fall som jag ser det. Va fan liksom, räknas inte alla år hit? Nähä. Tack för det. Jag som inte ens märkte att jag åkte ut ur en slida när jag fyllde 40. När jag var ung, alltså fram till 30, så hade jag en kalufs av guds nåde. Håret har alltid varit väldigt viktigt för mig. Jag har kunnat uttrycka vem jag är för tillfället. Jag har nog provat varje färg, varje frisyr som är möjlig. Men nu … Det falnar. Skalpen lyser igenom. Det gör mig så jäkla nere.
Jag vet, det är inget jag borde sörja. Många män som är skalliga är sexiga bla, bla, bla. Det struntar jag i. Mitt hår har jag aldrig haft för att vara sexig. Men återigen, för att uttrycka mig. Nu smalnar vägen av. Mina möjligheter minskar för varje hårsäck som lägger av. Jag är fåfäng, jag vet det. Det är inget jag skäms för. Snarare så gillar jag att vara det. Det gör att jag fortfarande får visa leg på bolaget titt som tätt. För bara någon månad sen fick jag dessutom visa leg när jag skulle köpa folköl. Det roar mig, det gör mig glad.
Återigen, det suger att tidens tand biter mig och lämnar djupa bitmärken. Det räcker med att jag är fet liksom. Just det där är något jag kan göra något åt. Jag kan gå ner i vikt, jag har redan gått ner ungefär 25 kilo sedan jag var som fetast. Men håret go vänner. Håret. Jag kammar mig, får smått panik för varje hårstrå som fastnar i kammen. Vad kan man göra liksom? Knappt en rynka, förutom bekymmersrynkan mellan ögonbrynen, men det är ok. Men håret. För böhfelen, håret. Hur ska jag göra för att komma över tröskeln?
Hur gör ni?
Träffar: 0
Jo jag vet mycket väl att du älskar mig i näst in intill alla lägen. Men just det här har oroat mig, gjort mig låg, ända sedan jag märkte att min tjocka kalufs blivit glesare och ärligt talat, hade jag haft råd skulle jag mer än väl gjort en hårtranspantion. Men det är väl bara att tugga i sig och göra det bästa av det hela.
Jag vet inte vad jag ska säga för att få dig att må bättre, jag tycker att du är snygg ändå men jag vet att det inte hjälper då det är Din känsla du skriver om.
Men hur kommer man över en sån sak, ett komplex? Jag vet inte, men jag hoppas att du kan komma över detta.
Jag älskar dig, oavsett din hårkvalité