Hjärncoma och tungan.

Jag har varit hos psykologen.

Det är andra gången jag varit där och det skrämmer mig. För, under alla dessa år i psykiatrins vinklar och vrår har jag aldrig träffat en riktig psykolog. Läkare i mängder, terapeuter än fler. Människor som lärt mig, hjälpt mig och burit mig fram till idag. Men aldrig en psykolog.

Så vi sitter där. I varsin terapeutstol och hon ställer frågor. Jag svara, ändrar mig, tvekar, är tvärsäker. Livrädd för att säga fel sak. För tänk om hon anser mig knäpp på riktigt och jag hamnar på ett gruppboende med de andra svagsinta. Sådana som mig som inte bör gå fria i samhället. Trots min ofarlighet.

När jag går därifrån är jag helt slut. Genomkörd. Trött. Trögtänkt. Rädd. Vad kommer hon fram till? Vem är jag? Känner jag ens mig själv? Eller är jag onödig som människa? Redo att grävas ner redan nu?

drift

Men nu är jag hemma. I tryggheten. Även fast jag knappt vågar öppna munnen. För nu är alla slussar öppna. För vi pratade om det förbjudna. Grunden, roten till allt ont jag gjort mig själv och andra. Sväljfobi. Tungan. Ätandet. Det som jag kan nämna i förbifarten, men aldrig på allvar. Nu var det på sådant allvarligt allvar att jag blev rädd. Slussarna är öppna och jag är livrädd för att drunkna.

Det blir kaffe. En cigarett trots att jag slutat röka. Men bara en, inte mer. En öl, trots att jag slutat dricka. Men en, bara en.

Under tiden sväljer jag saliv och det känns helt livsfarligt varje gång.

1 tanke på “Hjärncoma och tungan.”

  1. Jag vet inte vad jag ska säga riktigt… Jag är väl inte mycket till stöd, men jag försöker finnas för dig – så som du finns för mig.
    Jag älskar dig – oavsett om hon säger att du är galen eller inte. Det är "bara" ahdh som det handlar om, inte galenskap.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: