Hjärnspöken

Min kropp protesterar. Den är inte helt nöjd med hur jag sköter den. Det där med att inte äta och bara leva på cigg, snus och kaffe verkar göra min lekamen missmodig. Fast det skiter jag i. Det spelar liksom ingen större roll hur fort mitt hjärta rusar eller hur mycket jag svettas. Det är skit samma.

Ångest sitter ändå bara i huvudet. Hjärnspöken. Här från botten, här nere i allt det mörka så spelar det ingen roll hur jag späker köttet. Min ande har flytt sin kos, bort från kött, blod, senor och nervtrådar. Kvar blev bara ett tomt skal som kan fyllas av vad jag väljer att fylla det med.

Helgen har kommit och jag är ensam. Som det ser ut så är det så det kommer att vara. Jag kan fyllas av hat, tankar och handlingar. Allt är ändå tomma gester. Försök att resa mig upp. Men jag glider, sakta, sakta, neråt.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.