Hjärta som en sten?

Jag börjar tvivla på allt. Nu när jag allt mer känner mig frisk i skallen. Skör som torkad gammal pergament men friskare. Men ska allt vara så här?

Oftast är jag så jäkla nöjd med min tillvaro. Jag är inte framme vid målet, men på god väg. Den nya medicinen och den nya diagnosen gör mig hel så jäkla mycket fortare än tidigare när både jag och läkare famlade efter felet. Så jag är nöjd här med min hund och min katt och min lägenhet och mitt nya lugn när jag åker buss. För många är det en självklarhet att åka buss men för mig är det stort. Oändligt stort.

Men ska mitt liv vara så här ensamt. En ensam man vid tvn och chipsen och dippen och kaffe och cola. När det känns som att hela världen fredagsmyser tillsammans sitter jag här och ruttnar. Frisk men rutten.

Kärleken verkar inte vara min grej. Inte för att jag gett upp tanken på den. För att göra det är jag allt för sentimental och behövande. Men det verkar hopplöst att finna den. Kärleken. Det blir aldrig en lek längre än några månader, om ens det. Sen blir det ett enda elände. Även om jag nu för tiden lämnar eländet snabbare och enklare.

Samtidigt kan jag inte för mitt liv tänka mig att jag skulle bjuda in någon människa till mitt hem för att bo här. Detta är mitt hem, äntligen och här vill jag få ro när jag vill. Särbo tack, sambo nej.

Så återigen. Ska det vara såhär? Ensam vid tvn och internet på fredagen?

Jaja, det ordnar sig väl kan jag tro. Livet brukar ordna sig har jag märkt.

Är mitt hjärta på väg att förvandlas till sten?

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.