Hur ett omöjligt avstånd kan bli ett hem.

I januari 2008 skrev jag som andra inlägg:

“hå jaja. Sicket elände. Polare C var här igår och vis satt och trivdes natten lång när datorn bara brakade ihop. Eftersom vi är datanördar båda två så satt vi och fipplade med BIOS och diverse intällningar till vi nån gång framåt morfontimmarna kom överens om att fallet var olösbart.

GUDSKELOV så tog jag en total backup för bara tre dagar sedan så jag knatade hem till tant mamma för att hämta skivan med programmet för att återskapa datorn. Väl där så somnade jag så gott i soffan och sov ända tills soc ringde och min sochandläggare kunde berätta att jag kanske skulle få en lägenhet i…. Viskafors. I jävla Viskafors.

Vet att jag ska vara tacksam för att samhället fortfarande kan ställa upp med sådan hjälp jag nu till sist fått. Men Viskafors? Har de ens affär där tro?

Ett antal mil från stan, rena bondvischan. Men som sagt, jag får vara nöjd med det jag får kan jag tro.

Men i vilket fall som helst så är jag mätt, har precis ätit lasagne och är trött som bara den. Man blir det när man sitter och tjattra och snattrar hela natten.

Så nu tänker jag sova lite”.

Nu har jag bott här i snart 6 år, längre än jag någonsin gjort på ett och samma ställe sedan jag flyttade ifrån mitt barndomshem. Jag trivs. För tusan, jag trivs som fisken i vatten och skulle aldrig få för mig att flytta.

Här har jag mitt hem. Min lilla familj med hustru, hund och katt. Vårt namn står på dörren, innanför är det ombonat och trivsamt. Jag älskar alltid att komma hem om jag varit hemifrån ens i bara några timmar. Jag och Den Helande Maria har satt avtryck. Det är våra möbler, våra gardiner, våra tavlor på de ställen vi tillsammans bestämt de skall hänga. Det är våra prydnadssaker och det är våra tallrikar i köket.

Hunden har sin sovplats där hon sover på natten om hon inte ligger i vår säng. Katten har sina små platser där hon ligger och sover sin kattsömn. Det är våra datorer som vi har på vardagsrumsbordet, det är vår tv, den vi bestämt vi inte skall ha.  Våra beslut, våra tankar, vår kärlek.

Viskafors station som vi ser från köksfönstret fast vi ser framsidan,
Viskafors station som vi ser från köksfönstret fast vi ser framsidan,

Vår balkong är rymlig och från vardagsrum och köksfönster ser vi Viskan. Det är våra bokstaplar på golvet och våra böcker i bokhyllan. Det enda som stör idyllen är att Den Helande Maria inte riktigt kommer överens med snedtaket i sovrummet och det faktum att vi har för lite garderober.

Vårt kök är rymlig och nymålat. Vi skulle vilja måla om toaletten men vågar inte riktigt själva, våtrum kan vara knepiga att måla. Mina gitarrer står i ett hörn, vi är båda väldigt noga med att lägenheten skall vara ren och att alla saker skall ligga i ordning. Våra grannar är bra, omgivningarna vackra förutom vägen in till torget, den vägen är nog den tråkigaste i världen, det är som att gå i en öststatsstad. Men det får man väl ta.

På andra sidan Viskan kan vi släppa hunden i skogen, eller så går vi till det ställe vi kallar “skogen där gräset är klippt”.

Bussarna går hyggligt ofta. Allt är bra, inte alls som jag tänkte då i januari 2008.

Det är sådant jag måste komma ihåg, livet kan ändra sig, man kan själv ändra sig. Inget är statiskt. Allt rör sig, förändras, även själen och tankarna och trivseln.

För nu är Viskafors mitt hem.

Hits: 0

2 tankar på “Hur ett omöjligt avstånd kan bli ett hem.”

  1. Så, lite ironi alltså. Men sängbäddningen. Men jag får lära mig att bädda på ett bra sätt. Men det kommer med tiden. Det har bara gått 2 år och jag har fortfarande inte vant mig, men det kommer.
    Jag älskar ändå vår ombonade lägenhet. Men som sagt, det är för lite garderober, men om vi bara kan få ordning i stora garderoben så ska det väl bli bra antar jag. Det är bara där vi är slarviga ;)
    My recent post Träningskläderna är på, nu ska vi bara invänta turen

Kommentarer är stängda.