Hur långt kan det gå?

Jag mår så jäkla konstigt.

Jag inser att det troligen beror på stressen av den nuvarande situationen, utförsäkringen. Det är bara en så ovan känsla. Jag är yr, känner det som att jag ska ramla hela tiden. Ramla bakåt och slå sönder bakhuvudet mot golvet. Det känns som jag hade is i skallen. På riktigt alltså, is. Hjärtat slår dubbelslag efter dubbelslag och vilopulsen ligger på 115. Lite då och då så infinner sig en tanke att allt är meningslöshet. Den bara dyker upp helt plötsligt och allt blir bara kolsvart i själen. En total livsleda.  Jag vill skära sönder framtiden.

Redskap

Jag har aldrig tidigare mått så här konstigt och jag känner mig livrädd för det. Vart ska det sluta, vad ska jag göra när jag inte längre kan springa? För jag gör just det. Springer, mentalt och nog pinnar mina ben på och mina händer förvandlas till vingar som desperat slår i luften utan att fallet hejdas. Det är nog en storm framför mig. Allt det där som jag försöker förtrycka ligger och pyser i bröstet. Snart brakar det loss, snart faller jag ner i en oändligt djup spricka i tiden och världen.

Rädd. Jag är livrädd. Jag har delat upp min själ i två delar. Den ena känner allt det där rädda, det som är farligt och svart. Den andra håller upp masken. Visar så lite som möjligt. Skämtar bort det som är uppenbart.


Hur ska jag våga berätta?


 

 

Hits: 0

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.