Hur ska jag ha det egentligen? Bestäm mig för tusan.

2012-05-16

17:41:18


Kanske håller verkligheten hinna upp mig.

Mitt liv är inget att berätta om. Inte på riktigt. Men en sak har jag ständigt återkommit till. Mina synder. Ändå är jag livrädd för att dö. Det är en sådan paradox att jag egentligen inte ens orkar försöka fundera på vad det betyder.

Idag har varit en riktigt jobbig dag. Mina ben och fötter är svullna, jag har svårt att dra andan till mig, hjärtat slår som en stånghammare, jag har haft en vidrig huvudvärk som inte ger sig bara för att jag tagit värktabletter, jag måste pinka var tredje minut och det värsta, jag har varit yr, sett dubbelt. Den Helande Maria var tvungen att hjälpa mig nedför en trappa vi gick i. Jag är 42 år och behöver stöd för att kunna gå i en trappa.

Dessutom, det här med att tappa ord, inte hitta rätt ord, säga fel ord, inte kunna få ur mig vad jag vill ha sagt, stamma och bli ledsen över att jag inte ens kan prata vissa stunder. Det är en mycket vanlig biverkan av Lamotrigin. Men det är svårt.

Jag blir mer än skraj måste jag erkänna. Är det pumpen som håller på att lägga av? Jag har ju misshandlat den å det grövsta i 30 år. Hjärtsvikt? 

Men nu i kväll är det nästan ok igen, förutom en dunkande huvudvärk, men det har jag för det mesta. Man kan säga att den är som en god vän som följer mig vart jag än går.

Som sagt, jag har inget att säga som ni märker.

Dags att sova tror jag.

4 tankar på “Hur ska jag ha det egentligen? Bestäm mig för tusan.”

  1. Ja fy fan, hade jag inte haft morsan som piska iväg mig när jag tvunget måste gå till läkaren så hade jag aldrig kommit iväg, jag tror inte jag lever så länge efter att morsan har dött :P

    Konstigt nog så gillar jag att vara inlagd på sjukhus, snacka om att man inte har alla hästarna hemme…..

    • Nä jag drar mig alltid ända tills jag mer eller mindre stupar i någon fång lunginflammation eller nageltrång eller svullen körtel på misstänkt plats eller vad det nu kan vara. Ofta undrar läkarna om jag är riktig i skallen som väntat så länge med att söka vård när jag är sjuksköterska och borde veta bättre. Då brukar jag svara att det ju är just därför jag inte belastar sjukvården i onödan, jag kan minsann själv behandla mig på bästa sätt. Funkar i alla lägen, förutom då ibland rätt så oftast nästan jämt.

      Men fy faen för sådana där ställen där folk är sjuka. Det är inte det att jag är rädd för att bli sjuk själv, men jag mår fysiskt illa eftersom besök på lasarett ofta innebär att någon person man håller av eller älskar är sjuk. Inget jag gillar. Så jag tar gärna omvägar om jag får! Jo, du verkar lite illa navlad ;-)

  2. Jo jag måste nog krypa till korset och kolla upp det hela. Men jag HATAR att gå till doktorn. Precis som att jag mår nästan fysiskt illa av ångest på ett lasarett även om jag är där för att bara ta en fika eller nått i kafeterian.

  3. Men usch, det där ska du nog kolla upp om det håller i sig, det låter ju lite lätt nojjigt alltså :(

    Ja man tvingas bittert inse att man inte är 20 längre, att det man då tog som självklart – att alltid vara ung och frisk – inte gäller längre utan man har sällat sig till dom andra vanliga dödliga :(

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: