Hur tänker de?

Jag erkänner utan förbehåll. Just nu så hemfaller jag åt självömkan i dess mest renade form. Totalt och utan att ens försöka rycka upp mig. På arbetsförmedlingen fick jag rådet att säga upp mig. Vem trodde man skulle få rådet att säga upp sig på ett ställe där de ska förmedla jobb. Eller vad de ska göra, det är nog lite oklart för alla inblandade tror jag. Rörigt är bara förordet.

Att vara utförsäkrad är sannerligen inte att få hjälp och stöd för att komma tillbaka till arbetslivet. Det finns ingen rehabilitering i det hela. Systemet är uppbyggt på tanken att de som inte klarar av livet har sig själva och ingen annan att skylla, att de ska rycka upp sig och bli som folk igen. Sådär bara. Människovärdighet finns inte i grundtanken.

Återigen. Jag har bara mött sympatiska människor med stor empati i mina kontakter med Färsäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Men de jobbar alla utifrån ett system som är så snurrigt och oklart och helt utan röd tråd att de inte har en chans att göra det som de troligen en gång ville göra, det som lockade dem att börja på sina jobb. Det är inte människorna i verksamheten jag får hjärnsnurr av, det är systemet i sig.

Man går till arbetsförmedlingen, som har rehabiliteringsansvaret men inga verktyg. Man går till Försäkringskassa som jobbar under samma premisser. De ska försäkra men får inte. Ingen håller i det hela, man bollar fram och tillbaka och ingen har egentligen ansvar för insatserna.

Kvar blir bara en själv. Det vore väl ok. Om man vore frisk och stark och faktiskt inte behövde deras raffliga insatser. Men grejen är ju just det, man är inte frisk och stark. När jag var det så ordnade jag själv mina jobb. Jag har aldrig fått någon hjälp med det där, som de flesta inte har. Men nu när jag verkligen behöver den, när jag erkänner mig så liten och rädd och sjuk som jag faktiskt är finns inget alls. Ett enda stort luftslott och tomma ord från de som ger myndigheterna dess uppdrag.

Ja, jag är kanske lite hård. Men återigen, man bollas helt utan röd tråd och är det något jag verkligen behöver nu är just det, ett mål som är rimligt, en röd tråd i varför saker händer, eller inte händer, på de sätt de gör just nu.

Nu återstår bara soc. Jag har visserligen inge problem med att ta emot hjälp därifrån. Jag betalade skatt i 20 år just för att andra skulle få hjälp när det behövdes. Faktiskt, tro det eller ej, helt utan tanke på att en dag få tillbaka mina skattepengar. Nu när jag sitter i skiten vet jag inte ens om jag har en lägenhet nästa månad.

Så, jag tycker synd om mig själv. Ingen vill ha det så här. Jag lovar, ingen. Ändå är jag och så många andra mitt inne i vad som för mig verkar vara ett målmedvetet arbete med att verkligen använda sig av tanken på den starkes rätt. Vem trodde att Darwins tankar skulle leda till att man skaffar mentala ättestup?

Men, jag får göra det bästa av situationen, dra i vartenda jävla tråd jag finner. Hur ska de som inte ens har ordets makt eller tillstymmelse till hälsa reda ut liknande situationer gör över mitt huvud. Jag fattar inte hur man tänker. Alls.

man försöker överleva på ingen näring.

2 tankar på “Hur tänker de?”

  1. Systemet är för jävligt. Och nej, verkligen ingen INGEN vill ha de sådär… eller såHär snarare sagt. Jag vet, jag vet…

    Kram vännen min… <3

    • Ja något har fan gått sönder, något är trasig och det är mer trasigt är vi är. Men kanske blir det bättre med tiden. Kram <3

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: