Huru en dam frälste min själ

Mitt där i det stålkalla regnet, mitt där jag stod på gatan medan hunden ivrigt tuggade i sig nygrönt gräs så blev jag alldeles lycklig. I ett fönster i hyreshuset som löper längs med gatan utanför min port så stod det en gammal dam och vinkade åt mig. Hon såg så glad ut att jag inte kunde annat än vinka tillbaka med hjärtat alldeles bräddfyllt av glädje.

Nu var det nog inte jag själv som fick henne att le sådär sött utan det var troligen Kita, hunden, som gjorde damen glad, så glad att det smittade mig genom fönstret och i regnet. Så ytterst märkligt det är med leenden. Det är väldigt svårt, nästan omöjligt, att inte bli, i alla fall för några sekunder, glad.

Jag som vandrade ut i världen med själen släpande bakom mig, trasig och splittrad och utlevad, fann mig själv tänka på saker som inte handlade om mig själv. Det är ju så man måste leva om man ska överleva. Att tänka på andra och annat än det som kanske känns för stunden.

Jag vet inte alls vad damen heter eller om hon ens kommer leva i morgon, men hon gjorde mig lycklig på ett sätt som bara en glad kvinna kan. Det var inte alls svårt att vända hem och stiga in i min lägenhet. Det gick av sig självt och nu vill jag aldrig mer sova bort en lycklig sekund. Men jag är trött så trött och så förbannat trött på att vara just trött. Så vilan är nödvändig och ett måste.

Men först ska jag njuta av känslan jag har i mig. Den som säger att allt kan hända och att det är de små, små, tingen som gör skillnad. Hade inte den där damen stått där i sitt fönster och tittat ut hade min dag varit lika grå som regnet som samlas i pölar på asfalten där ute. Lika svart som mina tankar varit lika gnistrande är de nu$. Då spelar det ingen roll längre att hela kroppen skriker åt mig att jag är en idiot som levt som om livet vore oändligt.

Så musiken spelar alltid vidare. Jag har böcker att läsa, promenader att ta. Vägen hem går väldigt ofta fortare än bort.]]>

Hits: 0