Huru tiden kan vara en liten mans vän.

Genom åren har jag kontinuerligt gått i den allra bästa terapin av dem alla. Tiden. Den som rinner iväg och förbi. För varje panikattack, för varje ångestanfall och för varje sekund som ångesten rivit inuti mig så har jag vant mig. Helt enkelt vant mig.

De säger ju att för att döda ångesten måste man ta den till sig. Bekanta sig med den, bjuda in den och låta den sätta sig i soffan, skita ner golvet. Så oändligt svårt är det att bli fri. Enda sättet att lära sig åka buss trots att alla impulser skriker att man ska springa av är att just åka buss. Känna ångesten djupt inuti den egna kroppen och vänta ut tiden.

På det sättet gick jag hela vägen från att absolut inte för mitt liv kunna åka buss, inte nykter i alla fall, till att somna varje gång jag åker buss till stan. Som det är nu. Men mellan de två ytterligheterna så åkte jag skräckslaget buss gång på gång. För att ångesten skulle tröttna, för att jag skulle lära mig att den inte dödar mig. När man väl lärt sig det så har man istället dödat den själv.

Svenska: Trappa inuti Kullens fyr.
Svenska: Trappa inuti Kullens fyr. (Photo credit: Wikipedia)

Den terapin var något jag själv medverkade i. Slet nästan mig sönder och samman tillsammans med en terapeut som tillsammans med mig åkte buss, allt längre och längre för varje gång. Han satt bredvid mig och gjorde mig medveten om hur mycket jag spände mig. Hjälpte mig medan jag trodde jag skulle svimma, bli tokig eller dö.

Det är kanske på det sättet ångesten rent generellt sjunkit i mig med åren. Jag har inte haft annat val än att lära mig att den är gjord av luft och inget annat. För varje gång ångsten hemsökt mig så har jag någonstans inuti mig börjat tänka att den väl ändå får ge sig, jag tror ändå inte på att den är starkare än mig själv. För den har ju varit i mig så många gånger förr och inte har jag dött då.

Den blir utsliten. Som en knivegg som allt för många gånger skurit kött, till slut så kan man inte ens skära smör med den. Den blir meningslös och då är det dags att slänga den.

Den där terapin är inget jag har medverkat i av egen vilja. Den har bara pågått, dag ut och dag in, helt utan min egen kontroll. Resultatet är inget jag ska ta äran för. Men jag gläds åt det. Torkar bort svetten ur min egen panna och någonstans så gryr hoppet om att tiden än mer ska karva bort alla synliga tecken på sjukan.

Tiden kan vara en god vän.

Enhanced by Zemanta

1 tanke på “Huru tiden kan vara en liten mans vän.”

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.