Huru vår hjälte blev ett enskilt fall.

Det är helt otroligt. Surrealistiskt. Overklig, som en taskig mardröm som inte ens orkar vara skrämmande utan mest liknar… ja vad fan som helst egentligen. Hur jag än vänder och vrider på saker och ting, hey, jag är expert på att vända och vrida på saker, så får jag ingen som helst koll på något.

Alla jag pratar är hur trevliga som helst. Medkännande och snälla. Men ingen, säger ingen, är rätt person att prata med. Det finns inte en enda människa som inte bollar vidare problemet. Nu har jag pratat med 6 (sex) personer på olika myndigheter men ingen är den som har ansvaret för något. Jag blir kopplad, sitter i telefonkö, väntar, vandrar som en varg i bur, men alla samtal slutar med att jag får ett nytt namn att ringa. Nu ska jag ringa en chef för att få reda på vem jag ska ringa sen. Chefen kommer så klart inte in förrän i morgon. För den jag talade med på soc visste inte vem som hade hand om mitt ärende. Det fanns ett förnamn men inget efternamn och inget nummer. Undrar om personen ens finns?

Dagarna tickar på och jag har snart pratat med mer personer än jag gjort på alla år tidigare i mitt liv. Som sagt, alla är trevliga, glada och jag rabblar min historia för att få samma svar: jag kan tyvärr inte hjälpa dig med detta, men ring den personen eller den myndigheten eller din läkare eller Obama.

Jag blir så trött. Lusten att supa bort resten av dagen är enorm men den fällan tänker jag inte gå in igen. Fan heller.

Dessutom har jag ännu inte fått in några recept, har inget lugnande, inte ens örtte. Ändå var det ju just därför jag träffade läkaren. Ändå var det ju precis det jag bad om för två veckor sedan. Kafka för helvete.

Kanske hoppas man att vi som är sjuka ska ge upp? Sluta störa och komma på att vi bara är lata? Eller vad är det som händer? Jag fattar inte, och jag är faktiskt inte speciellt dum alls. Ibland är jag nästan smart. Men det här går över mitt förstånd. Dessutom förstår ju inte heller Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan eller soc eller sjukvården vad som händer. De vet helt enkelt inte själva hur man ska göra med oss trasiga.

Hur i helvete kan man sätta en tidsgräns på sjukdom? Hur tänkte man där? Tänkte man alls? Troligen inte. Allra mest är det så säkert. Man tänkte helt enkelt inte och alla vi som bollas är bara enskilda fall. Men även ensamma droppar bildar pölar och hav om de blir tillräckligt många. Glaset är redan fullt, har runnit över och dessutom gått sönder.

httpv://www.youtube.com/watch?v=MR1sjMWLZa0

Kejsarinnan är snart naken.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.