Hyperhidros.

2012-02-22

13:41:36


Med lust att bli vulgär.

Inte för att jag inte faller i den fällan allt för sällan. Lusten till att bli plump finns där alltid.  Men ändå. Svett. Den porlar nerför ryggen, pannan är iskall och våt. När jag rakar mig så slinter jag omkring med rakapparaten till den milda grad att jag skär mig i läppen. Hur bär man sig åt för att skära sig med en rakapparat liksom?

Morgonrocken är våt av svett. Salt vätska tar över mitt liv, dränker mig. Har jag något vatten kvar i kroppen ens? Våta hårtessar i nacken, i pannan, vid öronen. Händerna har svårt att greppa, cigaretten får ett litet vått märke där jag hållit den. Jag erkänner, lägger mig platt. Jag vill dricka mig trött, somna utan att veta om det och vakna utan att ha den ringaste aning om vad jag gjorde innan jag somnade. Finna att jag bett världen dra åt helvete på fejan. Som förr. Då när jag bara svettades för att jag var ångestbakfull.

Men det får inte ske. Jag vägrar falla tillbaka på de enkla lösningarna som ligger i botten på varje folkölsburk. Det är slut på de tiderna. Det finns för mycket att förlora. Inte tänka, inte handla, bara andas. Svetten får väl dränka mina andetag då.

English: Slide 1
Image via Wikipedia

Det är märkligt, att kroppen kan bestämma sig själv för att löpa amok. Jag kan andas i fyrkant tills bröstet sprängs, men svetten finns där i pannan likt förbannat. Det är inte alltid så att den och ångesten visar sig samtidigt. Ibland kan jag vara lugn som en stilla sommartjärn och ändå skriker varje cell i mig att något är fel. En plötsligt pulsökning, kallsvett. Från ovan eller under, jag vet inte. Himmel och helvete flyter samman, dansar med varandra tills de blir samma och ett.

Jag ska dricka upp min mugg med kaffe, röka en cigarett till, gå in i duschen, låta kallt vatten och tvål tvätta bort ångestsvett och övervarv. Komma ut som samma man men ren som ett nybadat spädbarn. Jag vägrar lägga mig nu. Jag ska stå rakt som en jävla fura trots stormen. Jag är skyldig de jag älskar det. De har ett gryende korn av tillit igen, det ska jag vårda, tills de kan vara lugna och stolta när de tänker på mig. För bövelen, för att jag själv ska bli stolt.

Att det ska vara så förbannat svårt att vara människa.

Enhanced by Zemanta

Hits: 0