I brist på tannat.

2011-11-15

19:10:47


När huvudet går sönder, när allt värker, inuti och utanpå, är det svårt att vara vaken.

Sömnen lockar. Värken i käken är som ren tandvärk. Det är bara det att det inte värker i någon tand. Den föll i förra veckan och med den balans och sans i min mun.

Allt blev lite millimetersnett och jag blev flera meter utanför alla raka banor. Huvudet blir som bedövat, i mitt vänstra öra bor det hela tiden en liten isbit. I alla fall känns det så. Jag vill plocka bort den lilla biten, värma örat med mitt finger. Men smärtan finns bara i nerverna. Likt öroninflammation utan inflammationen. Dygnet runt. Allt för att en tand föll.

Inga pengar till tandläkarens operation, den som skulle befria mig från munnens tyranni. Som ett hånfullt minne av ångesten. Allt lever kvar, även det man trott man begravt. 

I morgon ska jag till läkaren igen. Diskutera mitt huvud. Den inre balansen. Kemi och elektricitet. Sådant som gör en människa. Allt är i otakt.

Sömn.

När man vill men inte kan är det då man faller igen? Lite så känns det. Att vilja och sedan göra är en sak. Att inte vilja men ändå göra är en annan. Att inte vilja och inte kunna är en tredje. En sådan sak man lär sig när man varit deprimerad.

Jag är där nu. Snart. Om huvudet ska fortsätta vara som i ett skruvstäd. Eller så blir det inte så.


Jag vet inte.


Enhanced by Zemanta

Hits: 0