Lägenhetens golv är fulla med hundhår och söndrigt tidningspapper. Hunden har lekt med en tidning och levt sitt hundliv medan jag slöat på soffan. Det är ett sorts dis framför solljuset utanför fönstren. Som om sommaren inte riktigt kommit hela vägen fram. Det borde inte kännas så här ensamt. Men det gör det. Frihet och ensamhet är verkligen, som de säger, samma sak.
Allt går sakta och tristessen ristar sig in väggarnas tapeter. Det borde inte vara så förbannat ensamt. På Facebook och Twitter kan man tydligt läsa sig till att alla är lyckliga och nöjda och tillsammans med någon. Här finns bara törsten på vatten och allt som inte borde finnas. Trötthet och ensamhet, den förbannade ensamheten. Den tär på mig nu. Jag börjar reta mig på den. Fan, den är inte välkommen hit. Men om jag slänger ut den blir det ju bara än mer tomt. Så jag ger upp. Mumlar bara något om att jag vill att den inte är så kvävande.
Det slår mig att jag ju har valt allt det här själv. Människor har gett upp hoppet om att jag ska öppna dörren eller svara i telefonen eller möta deras blick. Erimittillvaron är av mig beställd och aktiverad. Men idag vill jag inte vara med om den. Behovet att krama någon, prata med någon är så starkt att jag nästan kan se det framför mig. Hur behovet ser ut. Som om det vore en levande kropp.
Det blir väl så att jag dricker lite kaffe, röker ännu en cigarett och sedan går ut i solen med min kompanjon jycken. Kanske finner vi en annan kropp än behovet där ute. En levande kropp.
httpv://youtu.be/qo3owNFR9r4
Träffar: 0