I en värld utan speglar.

2012-01-08

13:39:41


Jag var så stolt.

Inte någonsin hade jag varit inslängd i en fyllecell. Lobbad som jag lärt mig att det heter. De flesta jag känner har någon gång, oftast i ungdomen, sovit på en gul plastmadrass i ett kalt rum med en låst ståldörr. Men det hade inte jag.

العربية: مجموعة مشروبات كحولية. Català: Divers...
Image via Wikipedia

Jag såg det, i min förvirrade alkishjärna, som ett tecken på att jag egentligen inte hade något problem med att dricka på ett vuxen och ansvarsfullt sätt. Jag sprang inte ute på stan och firade på krogen. Jag ramlade inte in i buskar klockan 10 på förmiddagen eller åkte buss med nerskitna byxor. Jag hade inget problem eftersom jag aldrig sovit i en fyllecell.

Men det blev min tur. Jag visste bara inte om  att jag stod i kön. Två gånger på ett halvår fick jag sova på den där madrassen. Någonstans där var det ännu en sak som föll på plats. Ett uppvaknande. Ett friskhetstecken. Jag blev rädd.

Första gången hade jag druckit mig redlös på glögg. Tagit fel buss, somnat i en snödriva. Minneslucka. Jag har ingen aning om att jag åkt buss, än mindre att jag somnat där i den smutsiga snön. Jag vet bara att jag vaknade i den där gröna cellen på en gul skiten gallonmadrass. tung i huvudet, trög i tankarna.

Fick kvittera ut mina tillhörigheter. Ta bussen hem. Skämmas. Såsom jag skulle göra. Lovade mig själv att det aldrig mer skulle hända. Mitt rekord var brutet. Dessutom, tanken på vad som skulle hänt om inte polisen plockat upp mig från den där snödrivan jagade mig, fan, det jagar mig fortfarande. En sådan död vill jag inte vara med om. Inte när bara halva livet gått.

Andra gången vaknade jag långt innan det var dags att släppas ut. De där timmarna var nog de längsta i mitt liv. Vrålande bakfylleångest blandad med den vanliga ångesten och dessutom, en låst dörr och inget att göra för att distrahera tankarna. Ingen aning om vad klockan var eller hur länge till jag skulle vara inlåst.  Bara att ligga kvar på plasten och dra djupa andetag.

Vissa saker gör att man antingen vaknar till, eller faller hela vägen ner. De där två gångerna var delar i en kätting som fick mig att börja längta efter att sluta förstöra mitt liv på egen hand. Många små, en del stora, saker och händelser och människor var alla delar i det som gör att jag kämpar emot mitt missbruk nu. Ibland orkar jag inte, ger upp för en liten stund, men jag tänker aldrig mer falla okontrollerat. Jag är värd mer.

Så, jag kämpar, avleder tankar och sover och går bort känslorna som bubblar i mig. Visst, någon gång måste jag väl ta tag i allt det där som finns i mig och som gör att jag vill glömma att tänka. Men inte nu. Idag är det söndag, jag vaknade i min säng, behövde inte ta någon buss eller gå vägen hem. Hunden ligger under bordet och tuggar på ett märgben, Den Helande Maria helas på sitt håll.

Jag är allt mer helad. Kommer nog aldrig bli hel och ren och produktiv. Jag har helt enkelt inte resurserna. Men ett liv med någon form av stolthet kan jag nog få till. Allt medan vintern faller undan hoppas jag kunna möta livet fullt ut.

För jag överlevde ju.

Enhanced by Zemanta

Hits: 1