I mars kommer ensamheten snart.

När du blir plast.

En fot i kall höst, en hand som kramar den allra vackraste blomma du sett. Tobak och kaffe och en klump i halsen när man kommer på att man är sådär förbannat ensam som bara en människa kan vara. Längtan när man vaknar efter att en katt bliri otålig, som slickar en på hakan. Sinatra eller är det du som sjunger? Vertigo. Som när husen faller och himlen brinner.

En vitkalkad vägg, en stol av plast. Sol som värmer och regn, ständigt detta regn, som faller. Varma våta droppar i min nykammade frisyr. Är det en gravhög jag tittar på eller är det helt enkelt bara en undermåligt anlagd gräsmatta? Jag är det blå bland molnen, jag är det grå i fädrers hår.

Osäker på vad jag kan, tvärsäker på vad jag inte vågar. Ett pris på mitt liv, en tanke kring den kedja som binder mig bland jord och löv och nyckelpigor. Skarven i en tapet, är det den som misspryder tapeten eller är det papprets mönster som förstör skarven?

Oro. Roro. Samma annorlunda samma. Dags att resa sig. Sträcka på benen och gripa hårt i livet. Släppa blomman och dra tillbaka foten, hit där det fortfarande är varmt. Sätta sig på cementen där utanför dörren, den grå massa som bildar de få stegen upp för trappan in hit. Räkna, röka, reta.

Jag häller ur mig vårens oro genom pennan i min hand

 

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.