Jag orkar fan inte längre.

Försöker hålla ihop, vara den starke. Men det blir bara en enda tystnad inuti mig. Inga ord som staplar sig, som det brukar vara.

Eller, nu ljuger jag. Orden ramlar runt, jag vet inte i vilken ordning jag ska placera dem. Jag kan inte sova. Inte vila hjärnan. Kroppen är stilla, så stilla att den nästan är död. Jag vågar inte röra mig, ligger på soffan och är livrädd för att resa mig, för att starta motorn.

Det känns som att jag inte kan tro på något. Ingenting. Försöker intala mig själv att det är ok att känna så. Livet är en enda resa helt utan tro eller hopp. Det slutar på samma sätt för oss alla, med ett nesligt nederlag.

Djupet, hålet, stupet är så otäckt att se, så jag blundar, låtsas att jag står på fast mark. Men mina fötter sjunker, ner i ett träsk av oro och rädsla och tankar och känslor som jag inte vill kännas vid. Varför har jag en känsla av att jag håller på att förlora allt?

En grav väntar på mig. Undrar vart den ligger. Har jag gått över den? Det kommer jag aldrig få veta. Konstigt egentligen att man inte har en aning om vart man ska spendera evigheten. Så orättvist.

Stilla. Inga ord. Låtsas att jag är lugn och vet vad som ska göras. Om det bara vore sant. Men jag har ingen jävla aning om vad jag ska göra eller hur jag ska uppträda eller hur jag ska gå. Vart.

Märkligt nog så har jag ingen som helst längtan efter min kära alkohol. Kanske jag kan hitta något annat som dövar. Det är ingen idé att leta, sådant brukar komma utan att man förstår det. Så jag väntar. Ivrigt. Ge mig något som stillar tankar och känslor. Något som bäddar in mig i bomull.

Allt är löst och osäkert. Jag litar inte längre på något. Allt jag trodde var säkert flyter omkring och jag kan inte få tag i det. Bara titta på och hoppas att jag kan hitta hopp igen.

Därför tiger jag. Blir tyst. Låtsas vara borta. Väggarna är fulla av hål och golvet repigt. Det går inte att fly härifrån. Hemmet är som ett fängelse men jag vågar inte ens sova. Sömnbristen håller på att ta död på mig. Händerna är svettiga, alla nerver går på övervarv.

Om jag bara kunde säga allt jag tänker, men kanske gör jag sönder något totalt då.

Eller så är det redan ohjälpligt trasigt. Jag vet inte. För … jag vet precis ingenting längre. Litar inte ens på att solen ska stiga upp på himlen på morgonen. Vet inte ens om det finns någon sol.

Den kanske har dött.

Träffar: 1