I väntan på motorn.

Jag är trött. Så in i helvete trött.

Det har varit så jäkla mycket i flera månader nu. W8-fight, som varit underbart roligt och givande, men uttröttande, bröllopet, samma sak där. Den gamla, samma varje månad, ekonomi. Julen.

Allt det där, förutom ekonomin då, har varit otroligt roligt, jag har älskat varje minut, men nu känner jag att jag är precis dränerad på kraft. Min styrka räcker inte så länge eller så långt längre. Det är väl något jag får acceptera, men det tar emot.

Det är ju det tråkiga med att vara medicinerad mot bipoläritet, man kapar toppar och dalar. Allt blir liksom sammasamma. Men ändå svänger det, bara inte lika mycket. Men jag kunde behöva en rejäl dos hypomani nu. Men den hade jag ju i höstas, i flera månader. Då när jag nästan vibrerade ur sängen av kraft, sov mina 2-3 timmar per dygn och mådde bra. Nu ser jag ingen kraft alls framför mig.

Det är en sådan där trötthet som ingen sömn i världen kan reparera. Det är bara tiden som sakta får blåsa in styrka i mig, som en jäkla ballong. Jag bara hoppas att det inte finns något hål på den där ballongen.

Annars? Jodå, tackar som frågar, det är ok. Inte mer, inte mindre. Ok. Jag har inga stora drömmar men jag har inte heller fastnat i några gamla mardrömmar. Stabil som ett urverk. Tick, tack. Visst, ibland har jag börjat få ångest helt plötsligt, som från ingenstans. Jag inser ju, nu med en skärva av förståelse inför livets märkliga svängar, att det finns ett korn någonstans i mig där ångesten utgår ifrån. En tanke, eller en känsla. Något som har skapat den där irritationen på ångestens väggar och som väcker den till liv.

Just nu kan jag bara för mitt liv inte förstå vad det kan vara. Det kan vara ditten, det kan vara datten. Det får väl tiden utvisa. Under tiden? Tja, jag tar väl en kopp kaffe till.

Hits: 0