Ibland försöker man för mycket.

A Zippo. Indirect light (speedlight) from the ...
Image via Wikipedia

Ibland försöker man för mycket, tänker jag när jag doppar huvudet under Viskans iskalla smutsiga vattenyta. Man försöker för mycket och ändå blir det inget av inget, tänker jag när jag vandrar hemåt, med droppande hår och glappande skor.

Jag och Dipp hade varit uppe vid kyrkan i Viskafors. Jag blev sittande på en bänk och lät den varma solen vara min för en stund. Hunden flög omkring, hoppade och skuttade över grusplanen och ut i skogen, ner och upp ifrån vattenpölar och fram och tillbaka. Lycklig. Vi var nog båda rätt lyckliga där uppe.

På vägen hem gick vi genom en grön skimrande tunnel. Långt ovanför den vanliga världen. Som två luffare på vägen. Fria och otvungna.

När vi kom ner till järnvägen så gick vi ut på en liten betongbrygga. Lekte med tanken på att kasta oss ut i vattnet. Lät tanken bli inget mer än en tanke. Tills jag tappade min Zippo i vattnet. Där låg den, en och en halv meter ner. Vad gör man inte för en kär Zippo? Så jag tog av mig kläderna och gick ner i vattnet. Kylan var bedövande och jag tog sikte på den lilla blänkande tändaren under det gröna vattnet, doppade huvudet och famlade på botten efter min tändare. Givetvis fick jag bara handen full med sten och grus och sand. Vattnet blev genast grumsigt av all sand och tändaren försvann. Den ligger så klart kvar. Men jag kunde bara inte finna den.

Huttrande drog jag på mig kläderna och vi återvänder till att jag och hunden återvände hem. Lika våta, lika kalla, lika trötta och lika lite nere.

Hon för att det roliga var slut, jag för att jag var nerkyld, lite illamående och för att jag trots att jag försökt, ändå inte fann något.

Ibland är ju livet så.

 

Viskafors kyrka, en av mina små oaser.

 

 

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.