Idoler, avund och en obegriplig omvärld.

Jag är 44 år men har fortfarande idoler.

Jag vet inte vad det kan vara tecken på. Mental omognad kanske. Men så känner jag mig allt mer omogen ju fler år jag samlar på mig. Jag känner att jag vet och förstår världen mindre och mindre för varje dag. Inget är längre tvärsäkert. Inget är på skoj. Det ligger allvar i det mesta, allvar som man inte får bortse ifrån.

Fast, jag tar allt mer ansvar i det jag gör. Saker och ting sköts inte längre på en höft. Relationer, min syn på omvärlden, min syn på andra människor. Allvaret i livet. Vi har så kort tid att leva, ansvar och allvar måste ligga i botten av allt man gör. Känner jag i alla fall.

Men idoler har jag. Elvis och Lennon, Sinatra, Kent, Rolling Stones, Depeche mode, Mark Twain, P.G Woodhuse, Stephen King, Jules Verne och de människor som står tyst och med ryggen till de som talar om sin främlingsfientlighet och avsky för andra människor. En rygg kan säga mer än tusen ord.

Jag flyr till musik och dagstidningarna. För att veta, för att förstå. Men jag förstår ingenting.

Snus, cigaretter och e-cigg, kaffe och tabletter. Allt för att förändra mig, göra mig lite mildare, både mot mig själv och mot andra. Byta ut mitt hat mot kärlek. Det är inte lätt, jag lovar. Speciellt inte när man vet att man är precis en sådan som så många säger sig avsky.

Sjukpenning. Bidragsparasit och lat. En jävla alkis och loser. Det är nog sant allt. Men jag har gjort mina val utefter det jag trott var rätt. Ingen vill bli psyksjuk. Ingen vill bli missbrukare. Sjukdomen kommer med arvet, missbruket föds ur sjukdomen. Som att försöka släcka en brand med bensin. Men jag har kastat det jag hade till hands när jag brann inombords.

Mark Twain

Avund. Tro inget annat. För även om jag faktiskt inte riktigt kan förstå varför människor så desperat vill vara som de som de känner eller främlingar på stan. Villa och veranda och hund och Volvo. Jag förstår det inte. Men jag har sagt mig förakta det.

Det gör jag inte. Det var bara ett självförsvar. Vi som står utanför och tittar in måste hela tiden försvara oss. Det kommer så att säga med rollen. Man får det på köpet. Så man försvarar sig på alla sätt man kan. Spottar och fräser mot omvärlden, de som man vet dömer en.

Såklart jag känner avund. För så många vägar har stängts för mig. En gång var jag en kraft att räkna med. En framtidsman som allt flöt på för. Pengar och kvinnor och lycka framför mig. Men inuti var alltid något sönder, jag kunde bara inte förstå vad det var. Det tog mig 20 år att förstå.

Så nu kan jag inte köpa hus, inte ens ett sådant jag skulle vilja ha. Lite vid sidan om, i en skog nära en väg och bussen. En liten gräsmatta, inte för mycket att klippa men lagom för att lägga sig ner på soliga dagar. Ett sovrum, ett vardagsrum, ett kök och ett litet extrarum, kontor/gästrum.

Fast, det är ju precis så vi lever nu. Förutom då att vi bor i en lägenhet. Jag önskar bara vi kunde bära iväg hemmet och ställa det i ett skogsbryn. Få bort snedtaket i sovrummet. Inte för min skull, jag tycker bara det är mysigt, men Den Helande Maria gillar det inte.

Men, ständigt detta men, vägarna är stängda. Våra skulder kommer följa oss resten av livet, omöjliggöra banklån eller krediter. Vår ekonomi är en katastrof och vi lever oss igenom varje månad med hjälp från andra. Skuld, alltid i skuld till någon.

Då är det skönt att fly till den fria världen där mina idoler tröstar mig. Det är precis den saken som gör att jag kan kalla dem just idoler, för jag ser upp till dem, förstår de fel de gjort och finner vila och en smula frid när jag lyssnar till dem eller läser deras ord.

Det är egentligen inte svårare än så.

 

 

Hits: 0

5 tankar på “Idoler, avund och en obegriplig omvärld.”

  1. Exakt, det är det enda jag inte tycker om, men jag vill ändå ha större sovrum så man får plats mer fler garderober, för det är något vi Verkligen behöver. Sen möjligheten att ha tavlor eller mer hyllor där vi kan ha böcker :)
    Bokhyllorna i vardagsrummet börjar bli lite väl överfyllda :)

  2. Nä jag håller med om bäddningen, det blir lite knepig, det håller jag med om.

  3. Men hallå!! Jag tycker visst om vårat tak, det hade varit underbart om sovrummet varit större, då hade jag älskat det rakt av! Men nu, det enda som gör att jag har svårt för det, det är när jag ska bädda rent, då är det inte kul alls :p

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.