If you only belive.

2012-03-11

23:24:46


En önskan om att få vara den jag är.

Det är min fasta övertygelse att den perfekta människan inte finns. Jag försökte länge nå perfektion, men det brast gång på gång. För varje gång jag misslyckades blev min feber bara värre. Jag började åtrå det perfekta, utan att egentligen ens veta vad det var.

Själv är jag inte en människa som har kapaciteten att bli ens en skärva av det perfekta. Jag får nöja mig med de små sakerna. Att älska så mycket jag bara orkar, barn, kvinna, djur. Mig själv. Njuta av det som världen bjuder mig gratis. En solig dag, regn som lägger dammet till vila en het julidag. Känslan av en annan människas närhet. Känslan av att dagen gått utan att jag varit elak och att jag älskat så mycket jag bara kan.

Oak small
Image via Wikipedia

Det tog mig så lång tid att inse. Varje brott jag gjort mot perfektionen har bara skapat nya vägar till andra brott. Längre och längre ner på stegen, från det där jag lyssnade på att andra sade de ville ha mig till att vara. Krav som jag inte kunde möta med resultat som en människa kan vara stolt över.

Jag är inte en sådan man. Makt och inflytande och pengar spelar försvinnande liten roll i mitt liv. Jag behöver inte mer pengar än att jag kan betala hyra, mat till familjen och små, små nöjen. Jag behöver inget slott, man kan ändå bara vara i ett rum. Vart man än går i sitt hem är man ständigt i ett av dess rum. Så varför ha en massa rum som står tomma under tiden?

Det gör mig bara lite sorgsen att jag inte vågade leva ett för mig äkta liv förrän jag kraschat och brunnit. Det var så onödigt, alla dessa år på ständig jakt efter något jag inte ens ville ha. Men jag är feg, det var tvunget att jag såg livet från undersidan innan jag kunde ta steget till att vara mig själv.

Jag förlorade nästan allt när jag föll. Pengar, hem, vänner, kärlek frihet. Barnen. När jag låg på den där smutsiga madrassen i ett lånat hem stirrade jag mig blind på väggen. Vid huvudgärden hade jag ett element och jag vet inte hur många timmar, dager och nätter jag stirrade rakt på det. Utan att en enda tanke fladdrade i mig. Bara kaos och tystnad. Inget liv, knappt andetag.

Jag är inte där nu. Jag lever i samma hem, men nu är det inte längre lånat. Det är mitt att bo i. Vårt att bo i. Hon påminner mig om att jag ska använda läsglasögonen när jag läser morgontidningen eller sitter vid datorn. Hon väcker mig med en kyss och kaffe på sängen.

Låter mig sova när livet blivit lite för mycket för mig och jag stänger av allt. Bara fungerar i sömnen. Hon berättar för mig att jag hela nätterna ligger och pratar, gnyr, fäktas runt mig och slår, sparkar i det där elementet. Kanske är det mitt förra liv jag slåss mot. Kanske vill jag döda det för evigt. Jag vet inte. Jag själv sover, vet inget om den där kampen min kropp har mot natten. Men jag kommer ihåg hur jag en natt vaknade av mitt egna skri, jag ropade på min mamma, att hon skulle hjälpa mig, rädda mig. Från vad vet jag inte. 

Den Helande Maria som fyller mitt liv, hon som lever precis bredvid mig, fyller på min mugg med kaffe. Följer med mig när jag inte vågar åka buss. Förstår mig när jag backar i min utveckling och den svarta hunden och ångesten tar över för ett tag. Vi delar liv, har varsin demon att kämpa med. Hennes ring glänser och min sitter på mitt finger som en påminnelse att jag är fri att älska henne. Jag älskar henne och livet blir som en sommarblå blomma. 

Målet för min resa. Nu börjar nästa del.

httpv://youtu.be/C7su8upL2Hk

 

Enhanced by Zemanta

Hits: 0

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.