Innan själen hinner stänga grindarna.

2012-04-09

10:55:12


Jag vet inte vad jag letar efter.

Vad det är jag söker. Men någonstans i mig finns det en massa hål som jag försöker fylla. På något sätt. Kanske är det så för de mesta, kanske är det bara jag och några till som aldrig blir mätta. Ändå sitter jag mest hela tiden och väntar på svaret så att jag kan stoppa i de där tomma utrymmena med det som de behöver. Jag gör inget åt det. Har slutat jaga aktivt.

Ibland, när jag slappnar av från den där krigiska attityden jag håller mig med för att skydda min själ, så drabbas jag av akut avundsjuka. Det är så mycket jag skulle vilja, så många jag skulle vilja vara som. Framgångsrik, ekonomiskt trygg, stabil och utan vassa kanter. Men jag är som jag är, mitt liv ser ut som det gör och vissa val är sedan länge bakom mig. Jag sitter fast i en del saker och jag kommer aldrig komma ur dem.

Minister for Finance of Sweden Ernst Wigforss ...
Minister for Finance of Sweden Ernst Wigforss looking for some money for a taxi efter a government dinner 1947. Picture taken by legendary press photographer Victor Malmström. Svenska: Finansminister Ernst Wigforss letar i sin portmonnä efter pengar till taxi. Bilden togs av den legendariske pressfotografen Victor Malmström efter regeringens vårmiddag 1947. (Photo credit: Wikipedia)

Mycket har jag mig själv att skylla. Självklart. Men en del, det där som ligger till grund för min avundsjuka, är saker som jag känner ligger utom min kontroll. För hur skyddar man sig från sig själv? Hur kan man bryta sig loss från kemiska impulser? Vissa saker kan jag inte göra något åt. Min bipoläritet kommer alltid finnas där. Den har väl funnits där i många mer år än jag vetat om den.

Det enda jag kan göra i det fallet är att sköta min medicinering, försöka hitta vägar för att leva med det. Strategier och krigsplaner. Kartor över det minerade land jag ständigt rör mig i. Men ändå. Grunden kan jag inte göra ett enda satans ting åt. Lika lite som man kan påverka vädret. Det är som det är. När det regnar kan man söka skydd, köpa sig ett paraply eller stanna inomhus. Skiner solen får man akta sig för att bli bränd. Men vädret i sig kan man inte göra något åt. Inte alls. På något sätt.

När jag finner den där avundsjukan i mig så gör det så vansinnigt ont att jag kippar efter luft att andas. Det slår undan fötterna för mig i några minuter. Det är inte så att jag är missnöjd med mitt liv, inte mycket i alla fall. Jag har det bra. Mycket bättre än jag förtjänar. Men alla skulder, alla förluster vill jag gärna vara utan. Den där stängda vägen till villa Volvo hund. Den stängda vägen till att stå på en gräsmatta på sommaren, en gräsmatta som är min, grilla och ta en öl i skuggan. Jag vill också få allt det där.

Jag har ju haft det så. Men det fanns ingen ro i mig att uppskatta det där. Egentligen ville jag ju inte ens ha det. Egentligen vill jag ju inte ens ha det nu heller. Det är inte mitt sätt att leva. Så kanske är det bara dumt att sukta efter något man inte ens vill ha. Men så är jag dum med.

Vissa saker är värre än andra. Just det där att jag blev så sjuk, att jag blev så söndrig, att jag lät andra (en person) utnyttja mig gör förbannat ont. Det skadade mig, det skadar mig fortfarande. Varje månad blir jag påmind av det där när fogden skickar ut sina papper. De kommer falla ner i min brevlåda varje månad i resten av mitt liv, för att jag lät någon annan ta hand om mina pengar. Jag är en förbannad idiot, men då visste jag ingen annan råd.

Fast, återigen, jag har det bra. Egentligen har jag allt jag vill ha. Det enda som saknas nu är frid och ro att skriva. Disciplin att skriva. Allt annat har jag redan.

Så vad jagar jag?

Enhanced by Zemanta

Hits: 4

2 tankar på “Innan själen hinner stänga grindarna.”

  1. TacK! Det är nog det enda jag kan säga om dina vänliga ord. Ett varmt tack från hjärtat!

  2. det är något med dina inlägg som får mig att vilja trycka på 'like'knappen på i stort sett var inlägg. hur bistert (mest bittert på ett härligt vis) det än är ser du förbi det med några ljusningsord som blir större än de andra uppradade orden.

    jag blir glad över att läsa din och även marias blogg om eran syn på lycka i livet. hur ni ser förbi det där inmatade som blivit inpräntat av allt yttre, att det är det fabulösa svaret, att lycka ligger i villavinkelsoffavovvevolvovideo etc. att lyckan ligger i köttfrom på en tallrik väntandes på middagsbordet. när det är det fattigaste.
    jag hade inte de svaren förr även om jag tullade lite på deras kanter. min kärlek fick de sista bitarna för mig att falla på plats. och det handlar inte om fattigdom även om den hjälper att inse.
    jag talar alltid med och inför döva öron när jag träffar delar av min släkt, de har tusenlösingar för mig ang mitt liv och jag nickar och ler och ser enbart idioti som talar framför mig. en idioti från de jag älskar. men jag nickar alltid och ler, det är jag duktig på. jag är till trots en väluppfostrad flicka.

    oj, egentligen ville jag mest skriva första stycket.

Kommentarer är stängda.