Inte ens jag själv saknar mig.

Kanske är det så här de vill ha mig.

Halvt lobotimerad av läkemedel, trött och tom. Inga känslor. Ingen glädje, ingen sorg, inga tårar inget skratt. Mod eller kraft och mening, mål, allt är sådant som du har men jag saknar. Tyvärr kan jag inte känns saknad heller. Blanka tankar. När jag försöker tala kommer det bara fragment av det jag vill säga från mina läppar.

Kropotkin in Haparanda, 1917
Kropotkin in Haparanda, 1917 (Photo credit: Wikipedia)

Kaffet smakar beskt, vatten kemiskt och medicinen krita. Alla andra smaker är borta, en samling med biverkningar har gemensamt attackerat min tung och min gom. De har lagt på ett tunt lager av tjock saliv som sitter kvar vad jag än gör.

Du vet, när inte ens jag själv kan känna saknad efter mig, hur skulle jag kunna begära att nåon annan ska göra det.

 

Enhanced by Zemanta

1 tanke på “Inte ens jag själv saknar mig.”

  1. Vi saknar dig, jag och djuren. Men du vet att vi finns här när ditt mörker är slut.. Det bör ju vända snart kan jag tycka. Sen ska även jag ta mig från mitt mörker – så vi kan leva gott sen <3

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.