Inuti blåsan som sprack.

Kan man bli stressad när man inte har något att göra?

Uppenbarligen, för jag känner mig som jagad av livets demoner, kastar mig mellan kalenderns blad och försöker överleva varje tid och möte och göromål men kvar blir bara en dunkande hjärtrusning som susar i öronen. På händerna spricker stresseksemet fram, i bröstet kvider själen.

Det är inte mycket, det jag har att göra. De flesta dagarna är det ju faktiskt inte mer än vakna, gå upp och andas som står på agendan. Men så kommer det som sjok av saker jag ska göra, tider att passa och tankar som skall tänkas i rätt ordning.

Creative Digital CameraDet är så länge sedan jag var stark och orkade allt.

Förvåningen jag känner när jag förstår att jag har blivit stressad över nästan ingenting är lika stor varje gång. För så har det ju inte alltid varit. När det återigen blir för mycket tänker jag på när jag hade varje dag fulltecknad, hur gjorde jag då, undrar jag.

Visserligen, det fick mig att krascha till slut. Kanske kände jag inte efter på den tiden. Körde på och visst, det gick åt helvete. Men ändå, borde jag inte ha något korn kvar av den där kraften?

Så lätt att glömma, att planera och känna efter. Bara rusa på och glömma att min kraft är så mycket mindre nu. Det räcker med att jag har två saker planera i veckan för att jag ska gå sönder igen.

Troligen är det bra att min hud som genom att bilda blåsor och klåda säger åt mig att jag återigen får boka av och boka om. Den fungerar som en termometer, hejdar mig innan själen börjar brinna igen. Säger åt mig att jag får ta en Alvedon och lägga mig för att vänta ut febern.

Jag suckar, reser mig upp och klär på mig och tänker: det var då själva fan.

Hits: 0

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.