Jag är livrädd för kalendrar.

2012-01-12

22:08:33


Tiden är obönhörlig i sin gång.

Jag är snart 42 och jag är skrämd. Åren går så fort. Jag var ju alldeles nyss 7 år, den där sommaren innan man började skolan. Jag kan nästan känna doften av varm klippsten när jag ensam klättrade upp för ett berg  som då gick hela vägen upp till himlen. Nu vet jag ju att det där berget bara är en kulle och att jag kan ta fem steg för att komma upp. Kanske är det jag som besegrat det och det har sakta kravlat sig  ner i jorden?

Skogar försvinner, hus rivs, staket sätt upp och föräldrarna till barnen man lekte med på gården dör undan för undan. Men mitt i mig, inuti allt som är mitt skal, är jag fortfarande kvar i den där sommaren. Sen kom första dagen i skolan, Elvisdog ungefär samtidigt och jag hade ingen aning om att han skulle bli hela mitt intresse under några år. Han blev min fadersfigur.  Jag hade ingen aning om att jag just nu sitter och lyssnar till hans musik.

The typography of Elvis Presley's debut album ...
Image via Wikipedia

Intressen har blossat upp för att sedan dö. Vänner har spritts i vinden och skogen vi lekte i ska snart planas ut och bli en väg. Det är samma måne och samma sol som stiger och faller på himlen och kvar är jag i min 7 årings värld inuti en snart 42 årings kropp. 

Jag finner mig själv tänka på saker som skett och försvunnit, saker som ingen kommer minnas om hundra år. Små saker, som när jag äntligen fick ett par Lejon skor. Eller vad som väcktes inuti mig och millioner när vi plockade fram en vinylskiva ur omslaget, det där sprakande ljudet av statisk elektricitet, doften av svart plast. 

Det gör mig lite sorgsen. Alla dessa minne som kommer försvinna. Dina och mina och alla vi ser har minnen som kommer flyta iväg och lösas upp. Så märkligt.

Jag kan sakna, med sådan intensitet att det nästan gör fysiskt ont, den tiden när barnen var små. Då när de lekte i skogen eller hoppade i soffan eller när de badade i badkaret. Nu är det stora, jag har snart spelat ut min roll. De är fria att fjärma sig från mig, eller försonas med mig. Det är skrämmande och otäckt. 

Så. Nu skapar jag minnen för mig själv. Nu då jag sitter och skriver, det är ett dämpat ljus omkring mig. Min livskamrat ligger och sover medan jag sitter uppe och hostar förtvivlat. Hunden ligger för mina fötter. Hon drömmer, det spritter i hennes ben. Hon drömmer och jag minns.


Men varför vara rädd för det man inte kan påverka?

Det löser sig.

Enhanced by Zemanta

Hits: 0