Jag är så satans trött, trött in i själen.

Jag är så jävla trött på den här förkylningen.

Den dränerar mig på kraft och rent av livslust. Jag vill bara sova. Hela tiden, bara sova bort skiten och få vakna frisk och full med kraft igen. Men det går inte. Jag vaknar hela tiden av att jag inte kan dra andan. Jag får sitta på mig upp en stund för att få luft igen. Inhalera Ventoline till förbannelse.

Jag är trött, medtaget, sur, gnällig och ärligt talat, riktigt jävla trött på tillvaron. Vi har inga pengar, jag har inte ens råd att klippa mig utan kommer för putsa upp håret själv. Jag har inga hela byxor att ta på mig, inga skosnören till skorna, knappt någon rakkräm, jag håller på att fettna till igen när jag bara kan ligga på soffan och inte gå mina powerwalks. Igår tog jag en, den vanliga rundan. Men det gick plågsamt långsamt och jag kände mig bara misslyckad.

Jag kunde inte vara med de andra och träna under vår vanliga lördagsträning, det kryper i hela kroppen av lust att nästan springa ikapp min kondition, men jag orkar ju fan knappt gå till köket. Matlusten är väck, jag drömmer mardrömmar. Kort och gott, det känns åt helvete fel. Allt. Jag ska gifta mig på tisdag men jag förstår allt mer att jag inte kommer vara frisk tills dess. Den här skiten har hållit på i två veckor och kommer inte ge sig på två ynka dagar. När jag väl blivit frisk kommer det ta en vecka minst att få ordning på mig själv.

Jag svettas, febern kommer och går, det svider i mina ögon, huvudet känns som att det ska explodera vilken sekund som helst och Alvedon gör varken till eller ifrån.

Jag är trött på helvetet. Jag vet, det finns en hel värld som har det värre. Jag vet det och jag jämför mig inte med de som lider på allvar. Jag jämför mig inte ens med mig själv då när jag var så sjuk i huvudet att jag inte ville leva. Men jag skiter högaktningsfullt i det. Jag kan bara jämföra med hur jag känner att jag borde må två dagar före en av de viktigaste dagarna i mitt liv.

Vi lever på andra, som två vampyrer, tiggare. Utan andras hjälp skulle vi inte ens kunna köpa ringen. Jag skulle visserligen vilja ha en själv, men det gör sig inte. Hela bröllopet är genomförbart på grund av andras goda vilja och jag som avskyr att känna mig som en parasit får acceptera att det är precis vad jag är. Jag lever mitt liv genom andras godhet. Men jag vill ju klara mig själv. Kunna försörja oss. Men här sitter jag. Sjuk så det viner i skallen medan andras goda vilja ger oss mat, kläder, blommor, allt det som behövs för att skapa ett minnesvärt bröllop.

Det stinker. Det stinker. Det stinker. Jag är tacksam, tro inget annat. Jag är tacksam in till döden och för de som hjälper oss kommer jag alltid vara beredd att gå genom eld för. Men just nu så känns det bara som att allt är åt helvete.

Jag inser att det är den dränerande kraften av förkylningen som får mig att känna mig rutten. Men det spelar ju ingen roll. För jag vill vara frisk, det räcker nu. Det räcker med andnöd, med att all mat smakar aska, med att kroppen värker i varje centimeter. Allt det där räcker.

Jag skulle vilja supa bort tillvaron just nu. Men det är sannerligen inget val jag tänker göra. Lite stolthet har jag kvar i kroppen, även om det inte är mycket för tillfället.

Jag vill bli frisk. Kan inte universum fatta det? Återigen, människor lider över hela jordklotet och vem fan är jag att klaga. Jag har tak över huvudet, kläder att skyla min kropp med, de månde vara lappade och lagade, men det är kläder. Jag slipper hungra, svälta. Mina nära och kära finns i min närhet, trots att jag straffat ut mig själv gång på gång. Jag lever med rinnande vatten, har kärlek och god vilja med mig i livet. Kan gå ut med en frisk hund i snön om jag vill. Katten, hon som var min enda och min bästa vän genom de svåraste av år jag levt, ligger på fönsterbrädan i köket. Jag kan dricka kaffe och lägenheten är varm.

Men just nu vill jag bara gnälla. Mina krafter försvinner för varje dag. Varje morgon jag vaknat de senaste två veckorna har jag vaknat lite tröttare för varje gång. Allt går som om det gick i dy. Livet är dynga.

Innan jag gnällt sönder hela internet tänker jag klä på mig, bege mig ut i snöyran och gå så fort och så långt jag bara orkar. Jag fixar inte att vara stilla hela tiden. Det äter upp mig lite mer för varje dag.

Fan!

1 tanke på “Jag är så satans trött, trött in i själen.”

  1. Jag fattar att du har en stolthet, men seriöst – det är nu 2 dagar kvar, vad ska vi göra?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.