Jag behöver inte gömma mig längre. Jag har stängt min själ.

Jag behöver läsglasögon nu för tiden.

Tiden går, ungdomen är passerad. Nu har jag bara en massa vuxna år kvar och sedan glider jag in i ålderdomen. Jag hoppas få leva tillräckligt länge för det. Inte för att vara gammal är så lockande. Men döden vill jag hålla så långt ifrån mig som jag bara kan. Bli en knarrig gnällig gubbe. Kanske halvdement och elak.

Livet rinner ifrån mig, sakta men säkert. Men än så länge är det helt ok. 40-års krisen är över. Jag börjar landa i gråa hår och antydan till rynkor. Även fast jag färgar håret och är noga med krämer i ansiktet. Jag behöver ju inte skynda liksom. De kommer vare sig jag vill eller inte, men jag behöver ju inte tvinga fram dem.

Annars har jag tur, eller om det är goda gener, när det gäller det där med hur jag ser ut. Inte det att jag skulle se bra ut, men åren har gått ovanligt milt fram i det ansikte jag möter i spegeln. Ingen kan tro att jag levt så hårt och misshandlat min kropp på det sätt jag gjort. Jag får fortfarande visa leg på bolaget och inte allt för länge sedan fick jag till och med visa legget när jag skulle köpa folköl.

mask

Kanske är det hela en bild av min barnslighet, omogenhet. Jag vet inte och jag skiter i vad det är som ligger bakom det hela. Mitt enda problem är vikten och mina tänder. Jag är fet och har söndergnisslade tänder. Men jag har inte råd att gå till tandläkaren. Inte en chans.

Ute skiner solen, men jag vet inte om jag tycker det är bra idag. Helst vill jag gömma mig under bordet och sitta där medan dagen går sin gilla gång. Men det kan jag ju inte göra. Det är inte som när jag var barn och jag gömde mig under köksbordet i vår lilla tvåa eftersom mina föräldrar bråkade. Jag satt där under tills stormen var över.

Senare flyttade vi till en annan, större lägenhet och där fick jag eget rum. När mina två viktigaste föredömen bråkade så kunde jag gå in i mitt rum, låsa dörren och slappna av. Utanför hörde jag skrik och slag. Men det berörde mig inte längre. Min själ var stålsäker. Det var under köksbordet och i mitt rum jag lärde mig att stänga av mina känslor.

Det känns vissa dagar som att det vore igår jag gömde mig där. Nu hör jag inte längre slag, inga rop eller flaskor som går sönder. Jag har varit nere på botten av alla drömmar och har blivit expert på att gömma mig inuti mitt eget skinn.

Ändå har jag så ont i själen. Vad beror det på?

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.