Jag dricker kaffe medan hjältar svävar iväg.

Lägenheten är ren och prydlig. Både jag och Den Helande Maria har putsat och fejat och städat bort vår ångest. Eller, snarare trängt undan vår ångest för en liten stund. Vem kunde tro att det skulle vara rofyllt att städa.

Bokstaplar och gitarrer och katten och hunden, rätta ut sneda tavlor, sådana där som hänger några millimeter fel och som kan reta livet ur mig. Jag läser i dagens aviser om Nelson Mandela som är döende fast en hel värld förvägrar honom att släppa taget. Tänk, ett helt liv i andra människors våld, antingen innanför väggar av sten, eller som ikon och dyrkad landsfader. Free Nelson Mandela gäller väl fortfarande?

Väntar

Vi ska måla och köket. Nya färger, nya tapeter. I hallen står allt vi behöver redo, förutom snickerilack och tapetbord. Allt hänger i luften och sådant blir jag knas på. Antingen vill jag börja med en gång eller så stretar jag emot alltihopa. Allt eller inget. Som vanligt. I går kväll, vid 23-tiden, började jag städa badrummet, jag fick hejda mig från att börja torka golv och lister i resten av lägenheten.

Impulskontroll.

Jag tror att det inte är kompatibelt med mig.

Något sitter i bröstet på mig. En klump som gör det svårt att andas. Bara som en aningens aning av kramp i luftrören. Jag tar det som ett bevis på att döden kommer ta även mig en dag. Men inte idag om jag får lägga fram ett önskemål.

Nu är det dags för lite kaffe. En snus. Reda ut mail och räkningar. Jag försöker få ett grepp om allt jag struntat i de senaste 6 åren. Jag har inte orkat förut. För trasig och skör för att klara av att sköta affärerna som spunnits runt mig, skulder och inkomster och abonnemang och kontrakt. Allt det där har jag slängt utan att öppna kuverten. Det som skett fick ske. Men nu ska jag försöka nysta i det där. För jag är kanske stark nog att klara av det hela, att hålla alla bollar i luften igen.

 

Träffar: 0

7 tankar på “Jag dricker kaffe medan hjältar svävar iväg.”

Kommentarer är stängda.