Jag fyller inte år, jag fyller ett tag.

Just nu är det gott att vara mig. Sakta men osäkert kryper mitt liv tillbaka till rätt plats, inom mig. Det har gått många år där allt som var mitt liv fanns utom mitt räckhåll. Depression gör så med människan. Man existerar bara. Som att finnas långt in i pölsa.

Depression är inte att vara ledsen. Det är inte att må dåligt. Det är inte att känna sorg. Det är bara ett enda jävla stort ingenting. Man känner inget. Det enda som når upp till ytan är gränslös ångest. Jag ville inget i så många år. Inget. Absolut inget. Jag stängde av. Drog mig tillbaka från tillvaron. Depressionens färg är mörkt grå. Jag såg inte ens svart.

Nu ser jag färger. Upplever dofter. Pratar och hör mig själv. Kan intressera mig för de enklaste saker. En blommas sällsamma konstruktion. Hundens svaga andetag. Kärleken.

Jag hälsar mig själv välkommen till livet.

4 tankar på “Jag fyller inte år, jag fyller ett tag.”

  1. Underbart att läsa!

    …hoppas jag snart kan joina dig å komma upp ur mitt jävla mörker! Walk my way, brother, walk my way and I shall be forever grateful!

    • Du vet hur det är. Ibland går det upp, ibland ner. Men det viktiga är att man kommer högre upp på berget hela tiden. Det här fixar vi :-)

  2. Vad underbart att komma ut ur mörkret, och ingentinget.

    Det är det värsta jag vet,  när man inte känner något för något. Att vara ledsen är i alla fall en känsla, men denna tomhet äter upp en.

    • Det är ju det som göra att man faller itu och går sönder. Det är svårt att förklara för personer som inte varit deprimerade, just den där totala frånvaron av känslor.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: