Jag har gått vilse i mig själv.

Jag är ett mysterium för mig själv. Jag har sagt det tidigare, men det är en tanke som snurrar runt inuti mig, skapar aggression och förvåning. Jag har så många ansikten att jag snart inte vet vilket som är mitt eget.

Här i min lilla WoBWorld är jag en obotlig kverulant. Jag är den slarvigaste och mest disträa människar jag vet, men ändå har jag en längtan efter ordning. Katten på bordet, kläderna prydligt i garderoben. Men jag hittar ingenting, för jag slänger kläderna omkring mig i sovrummet. Jag klarar inte tavlor som hänger det allra minsta snett, eller dukar som inte ligger symetriskt med bordet. Ändå ser jag inte ens bordet ibland.

Jag klarar inte av den allra kortaste sekund av tystnad. Musiken måste ständigt spela för mig. Jag kan inte sova utan musik, inte ens knyta skorna. Ändå längtar jag ständigt efter total tystnad. Men jag finner ingen ro i den.

Mina sociala förmågar är bra, för att inte tala mycket bra. Men jag har inget som helst behov av andra människor än den jag älskar. Kaffestunder tråkar ut mig, skapar panik och ångest.

Full av liv men liggandes i ett svart sovrum och blunda.

Hur ska jag hitta bland alla de där personerna? Häromdagen fann jag till min egen förvåning att jag pratade med min egen röst då jag pratade med en person som inte klarar av ironi eller skoj. Jag hade en saklig röst, någonstans i mellanregistret. En Boråsdialekt. Inga imitationer, inga ordvändningar, inga dialekter. Bara mig själv.

Sedan förvann jag och kvar blev bara kaoset.

Igen.

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.