Jag jobbade nästan ihjäl mig.

*OBS, långt inlägg*

Det var på den tiden jag fortfarande var duglig till något. För den som kanske tror att jag aldrig gjort ett handtag i mitt liv kan jag bara säga: du har fel. Jag har jobbat, gud var jag jobbade.

Först 3 år på en svart, smutsig gummifabrik.Först på en här i Viskafors där jag jobbade på lagret och lastade lastbilar, sedan en på den stadsdel där jag bodde.  Där stod jag och slet med gummit, försökte komma överens med maskinerna och slitet och den onda ryggen och truckarna. Rätt ofta fick jag jobba på labbet, för jag hade ju gått processteknisk linje på gymnasiet. Det var lika skönt varje gång att få stänga dörren till labbet. Där inne gjorde jag provtagningar på gummit. Styrka, slittålighet, densitet. Det var helt ok där inne.

En radio eller ett kassettband. Jag styrde själv vad jag gjorde och när jag gjorde det. Men den största delen var jag ute på tillverkningen. Lastade och slet. Det var hjärndödande och jag visste inte hur jag skulle orka ett helt arbetsliv där inne. Utan att få några som helst intryck, utan att få använda skallen. Bara lyda maskinerna. Jag dog lite för varje dag.

Som tur var, fast det tyckte jag väl inte då kan jag tänka, jag minns inte, så lade fabriken ner och jag stod utan jobb. Återigen, som tur är, så ramlade jag in i vården. Jag som lovat mig själv att aldrig gå i min mors fotspår och arbeta i vården. Jag fann mig vara timanställd på ett äldreboende och älskade det. Att få hjälpa människor, att få lära känna dem, deras historia och trösta, få skratta, tänka. Lära mig att odla min empatiska sida.

Jag var bra på det jag gjorde, det måste jag säga. Jag arbetade så mycket jag bara kunde. Jag och min chef satt varje månad och flyttade på mina tider, så att verkligheten inte kom ner på papper, för så mycket som jag arbetade fick man inte göra. Så dagar flyttades över till nästa månad, och nästa månad igen.

Men jag förlorade en sida som är så viktig. Jag var aldrig hemma, var aldrig där för mina barn. Medan jag lärde mig hur man umgås med människor så lärde jag inte känna mina barn. Jag var bara en skuggfigur i hemmet.

Jag älskade mitt jobb. Arbetade som bara en hypoman människa kan göra. Första gången jag var ledig mer än tre sammanhängande dagar var när jag var 26. På fabriken hade jag ingen semester, jag tyckte inte behövde det. I äldreomsorgen ville jag inte vara ledig. Jag kunde gå till jobbet fast jag inte skulle jobba, bara för att få vara där, insupa atmosfären. Jag var arbetssjuk helt enkelt.

Man ska aldrig göra så, inte jobba så. Det finns andra värden i livet. Visst ska man göra nytta, visst bör man arbeta. Men inte alltid. Inte hela tiden. Jag är säker på att jag förvärrade min bipolära sjukdom då. för jag var ju hypoman som sagt, det var bara det att jag var det i flera år, utan att bli riktigt deprimerade mellan varven.

Däremot var jag frånvarande, arg, lättirriterad, snabb till att bli blixtrande arg när jag var hemma. Slutkörd utan att veta om det själv. Jag är nästan säker på att min familj var tacksamma för att jag gick till jobbet, för då fick de vara ifred från mig.

Förhållandet gick åt helvete, jag blev fri, som jag tyckte det. Fri att arbeta mer. Men allt mer fladdrade lågan Jag gled ner i någon sorts utmattning. Det blev en ny familj, där någonstans fick jag min första vila. Det var jag som var hemma med den lilla parvlen en lång tid. varvade ner. Njöt av att lära känna honom. Kanske räddade det mitt liv. Jag vet inte, men jag tror det.

Vid det laget hade jag redan försökt ta livet av mig själv en gång. Satt i garaget med bilen på, med musik i högtalarna. Men jag ångrade mig, en liten röst i skallen sade åt mig att jag var en idiot. Att varje dag betyder en ny möjlighet.

Men jag berättade inget. Inte för någon. Det blev min egen hemlighet som jag slöt in i den kärna varje människa har där ingen får komma in. Det var bara jag och livet självt som visste något.

Sen började jag studera. Lika manisk som i allt annat. Läste och läste, försökte tränga in i utbildningen till sjuksköterska. Jag ville nå all kunskap jag bara kunde få.

Min far dog. Min mor ringde på natten, jag sprang hem till henne och där fann jag min far död. Natten var ett kaos i mig. Men jag höll mig lugn, tröstade min mor, efter att läkaren varit där så rakade jag min far, kammade honom, tvättade hans ansikte med en sval kompress. Pratade med honom. grät. Men det var tysta tårar som bara han och jag visste om.

Dagen därpå gick jag till skolan. Utan att ha sovit gick jag dit, programmerad att läsa, att lära mig. Mina studiekamrater skickade hem mig när jag berättade vad som hänt. De såg vad jag inte såg. Hypoman, jag vet ju det nu. Då trodde jag att det var normalt, det där sättet en låga brann i mig.

Det är många år sedan nu. 16 långa år. Ändå är allt det där som igår. Jag sparade rakapparaten jag rakat min far med, den där natten. Jag sparade den utan att rengöra den. Den låg i en låda och under skärbladen fanns min fars skäggstrån. Jag kunde öppna locket och titta på dem ibland. Så jävla snett och skevt.

Dagar blev nätter, nätter blev ,månader som blev år. Jag slutförde min utbildning, fick ett papper där det stod att jag var, är, leg. sjuksköterska. Arbetsdagar följde på varandra. Samma takt, jag blev chef, skruvade upp takten lite till.

Det var någonstans där allt trasades sönder. Hemma blev jag ett monster. En som kunde explodera för inget, för allt. En förlamande trötthet fyllde mig. Kunde inte sova, kunde inte sova, kunde inte sova. Sedan hade jag perioder när jag sov dygnet runt. Ingen vila, bara tom sömn som inte vek en millimeter.

Jag var ett monster. jag lovar, ett äkta monster. Ond. Fylld med ilska och någonstans ville jag bara dö. Ingen kunde längre lita på mig. Dessutom, ju mer jag arbetade ju mindre fick jag gjort. Allt gled mig ur händerna. Jag yrade omkring. Kunde inte vara still ens en sekund. Slet som ett djur men allt blev fel.

Någonstans där tog sagan slut. Jag gick sönder totalt. Krachade. Alkohol. Depressioner. Hypomana perioder. Rent maniska perioder där verkligheten bara var en skugga på väggen.

Vi är snart framme till nutid. Men mellan de åren finns bara tom tid. Vredesutbrott. Alkohol. Söndriga relationer. Mer alkohol och cigaretter. Hemlös. Övergångslägenhet. Mer alkohol. Inte mat, aldrig mat. Bara folköl och cigaretter. Fet som en gris, jag vägde säkerligen mer än 120 kilo till mina 173 cm. Svettvåta lakan. Synvillor. Alkohol, tabletter, cigaretter.

Jag drack alltid, nästan alltid i alla fall, ensam. Ville inte ha andra människor nära mig. De störde mina tankar. jag förstod mig inte längre på världen.

Vin, öl, fett, socker, nikotin, venlafaxin, zyprexa, propavan, lergigan, therlen, lyrica. Mer alkohol, mer nikotin. Kaffe. Tabletter. Aldrig mat. Ett nytt förhållande och ett nytt efter det. Ensamhet.

Nu är jag inte där längre. Jag har rätt medicin, klarare tankar, en älskande fru som jag älskar tillbaka lika hett. Hund och katt. Skulder till kronofogden. Ett vackert hem jag älskar. En relation med min äldsta son som fungerar. Vi pratar nästan varje dag. De andra barnen får jag jobba för att få tillbaka i mitt liv,. Jag har gjort dem mycket illa. Sån är det krassa verkligheten. Men jag jobbar på det.

Jag är hel och ren Alkoholen är nästan borta i mitt liv. Häromdagen drack jag några whisky, lite vin och två glas Dooleys. Men jag drack som folk och nu blir det ett långt uppehåll igen. För jag tänker aldrig mer falla.  Aldrig mer göra mig omöjlig. Aldrig mer göra mig så omöjlig.

Humörsvängningarna och vredesutbrotten försvann med rätt medicin. Jag kan bli arg, vem fan kan inte bli det liksom, men då går jag iväg och vreden viker efter ett tag. Jag exploderar inte längre.

Jag är fri, jag vill leva. Jag älskar mitt liv och alla de som jag omges av. Människors godhet slår mig med häpnad. Tänk att livet kan vara så vackert, det är så skört, men så vackert.

Men jag kommer nog aldrig mer kunna arbeta. Det är bara så sanningen ser ut. Mina svängningar är för stora. Ena dagen fylld av energi, andra dagen helt utan någon låga i mig. Jag vet aldrig när det sker. Det kan ske på en sekund. Helt plötsligt är jag helt slut och fylld med ångest. Utan att kunna fungera. Utan att ens orka lyfta på mina armar. Utan att kunna tala. Utan att kunde tänka klart.

ADHD, Biolär typ II med blandepisoder. Social fobi, Panikångest. Alkoholmissbrukare. En del skulle kalla mig galen. För mig är det psykisk ohälsa. Ingen sjukdom, men en söndrig själ.

Sådan är sanningen. Den är ful, för jag vill ju kunna jobba. Ha semester, betala mina skulder, (som uppkom på ett sätt jag tar i ett senare inlägg). Kunna köpa en tv. Kunna köpa en bil. Kunna ha en stadig inkomst. Kunna ge min hustru presenter och blommor. Köpa kläder. Slippa vara orolig för att datorn ska gå sönder, för vi har ju inte råd att köpa en ny.

Jag vet inte om du orkat läsa så här långt. Men som sagt, även jag har varit produktiv. Jag hade en hopfällbar säng på mitt kontor. För att kunna sova över om jag inte hunnit ikapp mina arbetsuppgifter. Men jag hann aldrig något.

Så när du tänker på mig och min historia så hoppas jag att du fått en av många nycklar till min historia.

Döm mig inte för att jag inte jobbar. För jag har verkligen slitit i mina dagar. Min rygg är förstörd, den gjorde jag sönder redan på den första  gummifabriken när jag lastade däck i lastbilar. Sedan slet åren i vården sönder det som var kvar av den.

Därför, snälla, döm inte ut mig totalt för att jag är en tärande människa. Jag vill så mycket men kan inte.

---

Kanske kan du tycka om mig ändå.

---

 

Träffar: 8