Jag kanske är galen, men då är du tokig.

Jag är inte längre rädd för det svarta.

Det retar mig att det finns. Det gör mig modstulen och blå ibland. Vissa dagar tar det över hela mig, gör mig till obrukbar, okontaktbar. Ensam. Men jag är inte rädd då. För jag vet att snart kommer ljuset tillbaka. Min själ leds som genom naturens årstider. Mitt i allt det mörka decemberdystra kommer snart ljuset. våren med porlande bäckar och nyutslagen tussilago.

jag vet nu att så fungerar även min själ. Förut var jag så rädd, gud vad jag var rädd, för att mörkret aldrig skulle släppa taget. Men nu vet jag att det alltid gör det. Så medan det släcker alla bränder i mig så låter jag det göra det. För jag är trygg i förvissningen att det ljusa smeksamma kommer åter.

Men visst är jag rädd. Livet är så skört. En buss man inte sett när man går över gatan, ett tåg som spårar ur. En isfläck på gatan eller en mörk skugga på lungröntgen. Så lätt så lätt kan allt ta slut. Så jag skrider försiktigt fram i livet. Jag är allt för lycklig över det jag har nu för att ens vilja tänka på döden. Jag får inte då, ingen annan får heller dö. Inte nu, inte än. Det får inte vara dags för någon av alla de jag älskar och som älskar mig tillbaka.

Nu gäller det att börja njuta av livet. Det kanske är sant att livet börjar vid 40. Fast jag måste nog säga att livet började redan vid födseln, det är väl bara det att nu har jag samlat på mig så många erfarenheter att jag kan börja använda livets gåva på rätt sätt.

Mitt humör har alltid varit ett problem. När jag var liten fick jag alltid höra att jag bara ställde till jäkelskap och den där känslan man får som litet barn när någon säger det gång på gång följer med upp till den vuxne mannen. Så jag har känt mig elak, alltså har jag blivit elak.

Det är inget jag hymlar om. Mina före detta kvinnor kan alla vittna om att jag har gjort dem illa på olika sätt. Mina vänner vet att min vrede kan vara överjordisk. Men på något sätt har allt det där lärt mig så många läxor. Jag är mildare nu. Visst, ibland väntar en explosion, men då har jag fått vett att gå undan. Vänta på att vreden stillar sig så att jag kan tänka klart igen.

Jäkelskap har jag slutat upp med. Jag försöker vara rak och ärlig och konkret och inte ställa till mer elände än vad som behövs. Men jag står rakryggad för allt jag säger, även det jag säger i stridens hetta, för jag blir inte längre överhettad utan kan lägga fram det jag vill säga på ett sådant sätt att jag även en vecka senare kan säga att det jag sade var vad jag tycker.

Livet är en märklig resa. Fasa blandas med glädje, sorg byts mot kärlek. Förluster förvandlas till vinster. Minnen blir till hörnstenar att bygga sitt hus på. Jag älskar mitt nuvarande liv. Jag gör verkligen det, jag älskar det. Jag kan sitta här hemma och titta mig omkring och bara njuta av det jag ser. Kvinnan på andra sidan vardagsrummet, vi pratar med varandra över datorernas skärmar men lika mycket genom fb, twitter och skype. En del för att det är lättare att uttrycka det man känner och tänker genom text, det gör vi genom skype, det andra är mest för att retas med folk som tror att vår enda kommunikation sker genom FB. Lite kul är det allt.

När jag sitter där kan jag även se hunden som ligger mitt på den runda mattan på vardagsrummet, jag kan se katten som ligger på fönsterbrädan och jag kan se våra tavlor och våra böcker och våra kläder i hallen och jag kan se sängen där vi älskar. Jag värms, min själ lyser upp. Kanske till och med anden vaknar en sekund

Jag skriver mycket nu. Det har varit en vaken natt, jag kan inte koppla av, är nervös och orolig för hur Den Helande Maria mår, om hon kommer klara pressen av det som återstår av W8-fight. Jag tror på henne, hon är starkare än hon tror och jag ska stötta henne så mycket jag kan. För jag behöver min träningskompis. Hon som jag pratar med när vi går våra powerwalks eller som jag ger en snabb kyss när vi möts mellan maskinerna på gymmet.

Men tiden får visa vad som sker. Vissa saker kan jag inte bestämma över.

Jag inser att det inte blir någon sömn i natt. Jag har petat i mig allt vi har av lugnande och sövande, men jag är pigg som en lärka. Orolig, fast själen borde vara fastfrusen av alla mediciner. Men vissa saker går inte att medicinera bort, oro för den man älskar kämpar sig förbi läkemedelsmolekylerna.

Så, jag får ta och sätta lite fart. Kläderna är torkade, disken är diskad, jag ska strax ta på mig kläderna och gå en promenad med jycken. Det är visst 11 grader kallt ute så vi får se hur vi går. Jag är mest orolig för mina luftrör, de är sköra som fjärilsvingar och anstränger jag dem för mycket så har jag en bronkit eller lunginflammation som ett brev på posten.

Nä, nu tjattrar jag bara.

Dags att ta tag i dagen.

Hits: 0

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.