Jag och Elvis.

2011-12-21

00:24:33


Hur svårt ska det vara att känna sig trygg?

Jag har ingen aning om hur man gör. Jag har misstolkat känslan så många gånger. Som man kan tro att en dålig tand är en öroninflammation. Men nog börjar jag förstå att en tand är en tand och ett öra är ett öra. Tror jag. Men det är mycket jag tror.

Så jag kände en stund. So what? Det går över. Jag stänger in, stänger av. Blir mitt egna förtjusande jag igen. Trallala. Dansar över ängar och lockar till skratt. Skrattar dessutom över allvar. Aldrig allvar. Allvar kan bli farligt. Bättre att skratta, vara glad. Dansa och le. Fuck känslor och allvar. Varje gång jag tagit upp dem över ytan så blir allt bara fel. Hellre en bakfull Jonas än en ledsen. Det är lättare att krypa till vasken än att stå rak i vinden. 

Men jag vill, för bara en timma eller så, få sitta på den där heltäckningsmattan som varje vecka städades med den speciella mattvättaren som vi köpt, den som spred skum över hela den gråbeige mattan och sedan sopade upp skum och smuts och minnen. Jag vill sitta på den igen. Med mina limstift, urklipp, Elvis på min röda resegrammofon, den som man kunde sätta ihop högtalarna på och de sedan bildade locket till lådan som blev.

Good Times (Elvis Presley album)
Image via Wikipedia

Jag vill, för bara några timmar, låtsas att jag är Elvis igen. Eller att Elvis är min kompis, eller min pappa. Någon att lita på. Jag kunde alltid lita på Elvis. Han doftade Brut och bomull och vinylskiva. Fan, doften av skivorna och av kassettbanden kommer jag bära med mig till döden. De sitter som inetsade i min hjärnas luktminne.

Hunden som låg och sov bredvid mig. Det bruna lilla bordet jag hade där jag sorterat mina stift, urklipp, plastfickor och allt det den lilla Jonas behövde för att undfly våldet utanför dörren.

Det var inte alltid våld. Men det var alltid farligt, för jag visste aldrig när det skulle blossa upp. Det var som att leva i en krutdurk. Kanske en vuxen människa hade sett tecken, kanske vore det lätt för en vuxen människa att se dem. Jag bara gissade mig fram. Ointresse kunde sluta i slag. Intresse av vad man sade kunde sluta i slag. Fan, allt kunde sluta i slag så jag satt där, innanför min dörr, i mitt rum, på min matta, med mina limstift, med min Elvis och där var jag trygg. Där jag var fri. Utan vrede eller skam eller olust. Bara där. Mindfullness som det heter så populärt nu för tiden.

Alltså, missförstå mig inte. Jag fattar inget av den där märkliga pengahysterin som blivit kring min idol. Jag fattar inget av grejen med att de satt upp en webbkamera utanför Graceland där man via en app i sin mobil kan titta på ingången till huset. Det äcklar mig en smula, men jag förstår det inte.

Men Elvis var min trygghet. Jag kan bara säga det så enkelt. Jag blir trygg av Elvis. Det hade kanske varit det samma med en smeksam sten, en glänta i skogen, en bil eller vad fan som helst. Men ärligt talat, Elvis är ingen glänta i skogen. Redan när jag satt där som barn hade han gått från människa till en känsla. Finns det någon som inte har någon form av relation till Elvis? Han kan vara en gubbe i vit sparkdräkt för en del, en viftande ung man för en del andra. En relik för andra. En nobody för andra. Men aldrig inget.

Skit samma, varför ska jag behöva förklara eller bortförklara att han gav mig trygghet? En känsla av att Världen utanför min dörr inte spelade roll. Jag blev dömd, förkastad, stod fast i vem jag var. Hur enkelt var det att älska Elvis när världen lyssnade på jävla Noice och Gyllene tider eller Kiss? Jag blev en relik. Men en stolt relik. Jag slogs för det som var mig. Återigen vrede.

English: Graceland, Elvis Presley's home in Me...
Image via Wikipedia

Jag förstod mig inte på matematik. Blev försvisad till en källare med en man som tuggade tuggummi och luktade surt och skulle förklara matematikens värld för mig. Han var hånfull när jag inte förstod nyttan av att knacka in multiplikationstabellen i skallen. När Pippi sade emot sin lärare var det sött. När jag gjorde det blev min lärare bara förbannad. Så jag välte bord och gick. Arg och rebellisk och livrädd.

Sprang hem, stängde dörren om mig, lyssnade på Elvis, tog fram mina limstift och förstod att jag var ett freak.

De knackade på, lärare stod utanför och bad mig komma ut. Så jag tog på mig min pyjamas, skrek åt dem att gå iväg, satte mig på golvet och kallade mig sjuk för resten av livet.

Utanför först för att jag blev förvisad och sedan utanför för att jag vägrade anpassa mig in i fållan igen. På något sätt blev jag mig själv, förutom alla delar som jag fortfarande söker.

Men det räcker med att jag lyssnar på Elvis igen. Då blir jag trygg. Känner igen mig. Är hemma. I mitt rum med den rena mattan och doften av plast och lim.

Jag har kvar mina pärmar. Det var bara nyss jag tog upp dem ur källaren. Det är märkligt, men doften sitter i. Det är som att bli kastad 30 år tillbaka, inte till det råa fula, men till det varma trygga.

Jag är väl ett freak då. Min självbild utgår från att jag är utanför alla bilder, förundrad över att någon kan älska mig.

Ikväll ska jag lyssna lite till på Elvis, kanske, men bara kanske, titta i mina album. De är som goda cigarrer, inget att förslösa. De ska handskas varsamt med.

Men nog är jag en rädd liten skit.

 

Enhanced by Zemanta

Hits: 0

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.