Jag väntar på lov att få snubbla.

2012-02-22

11:50:23


Jag önskar jag hade något vackert att berätta.

Men allt det vackra verkar vara inställt på paus. Den där kampen, den där kräftgången som kan vara så livsfarlig har väckts i mig. All glädje över livet står på spel och det ger mig våta händer och bankande hjärta.

Jag inser ju att det bara är momentärt. Det kommer vända igen. Men när det börjar brusa i huvudet igen blir jag rädd. Ser framför mig hur jag åter blir liggande i sängen utan lust att göra något annat än att stirra på en liten fläck i taket och aldrig ens blunda. Jag är rädd för att livslust och duglighet skall rinna av mig, så som allt det där gjorde för 10 år sedan.

Picture of a Lightburn Zeta Sedan, on display ...
Image via Wikipedia

Det kommer inte ske. Jag är säker på det. Jag har kommit för långt, kämpat mig tillbaka till någon form av värdigt liv igen, det ger mig en stolthet över mig själv som jag inte hade då för så länge sedan. Men det skrämmer mig ändå. Att halka, falla bakåt och känna ur livets grus river upp min skalles hud.

Det har börjar lite smygande. En tanke där, en tanke här. Ett fladder i magen inför att åka buss. Ett litet kittlande obehag över att gå över busstorget. Nu sitter jag och funderar på att avbeställa dagens frisörbesök. Jag är rädd för att sitta där och få panik. När var jag senast rädd för en sådan sak? Det är länge sedan nu.

Det är så lätt att världen börjar krympa igen. Den där jublande frihetskänslan över att inte längre vara rädd för att leva ersätts av väggar och tak som ständigt krymper alla livets rum.

Det kommer inte ske. Jag vet det. Åratals terapi, rätt medicinering, rädd livssituation, allt det där finns där som ett fångstnät. Men det spelar ingen roll att jag vet om det. Jag blir lika rädd för allt det där som åter väcks i mig ändå.

Men det gäller att vägra backa. Att inte boka om den där klipptiden. Att gå över busstorget trots att hela kroppen skriker att jag ska låta bli. Jag vet inte riktigt hur jag ska fixa allt det där. Men jag kommer nog på det, jag klurar nog ut en lösning som fungerar utan att den äter upp mig.

Så, idag tänker jag klippa mig. Först skall jag sätta mig på bussen, gå över busstorget, gå vägen till frisören och sedan sätta mig i stolen och sitta där tills allt är klart.

Eller så ringer jag och bokar om allt.

Kanske.

Enhanced by Zemanta

Hits: 0

2 tankar på “Jag väntar på lov att få snubbla.”

  1. ¨Jag hoppas du fixade det. Jag ombokade min som sagt. fan, helt sjukt, man pallar inte att klippa sig. Fan, jag klippte mig själv i tio år. Blev sådär kan jag säga.

  2. Ska försöka göra ett försök idag hos frisören på dropp in,känns lite lättare om man inte skulle palla att gå dit.
    Har haft lyxen att blivit klippt hemma ett tag men hon försvann med dunder och brak.

    Lycka till!

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.