Kan du se mig trots min svaghet och vaga konturer.

Jag är här nu.

Kommer du ihåg mig? Det är jag som blev utförsäkrad i december. Sedan dess har mycket hänt, det känns som en resa som aldrig kommer ta slut. För jag, vi, lever fortfarande mitt i utförsäkringen. Visst, jag är tillbaka i sjukförsäkringsvärlden. Det borde kännas tryggt. Men det finns ingen som helst trygghet i den lilla bubblan. Ingen trygghet alls.

7269_10151514123274580_1807933787_n

Skulderna vi drog på oss under de värsta månaderna lever vi med fortfarande. När pengarna kommer in på mitt konto är de redan slut, räkningar och skulder äter upp vartenda krona. Så klumpen i magen som kommer sig av otryggheten växer bara tills den når halsen och det blir svårt att andas. Jag drömmer arga och ledsna drömmar om natten.

Var det verkligen så här livet skulle vara? Är det verkligen så att bara för att jag är sjuk är det fritt fram för människor att trampa mig, oss, rakt över ansiktet? När blev allt så konstigt? Jag kämpar verkligen för att bli friskare, för att finna stabilitet inom mig. Men det finns ingen sådan i mig. Inte än. Jag pendlar mellan sorg och glädje och ilska och skratt helt utan rim eller reson.

Dagar går medan jag lever i en värld som inte verkar riktigt klok. Okända människor ger oss hjälp och värme, medan andra människor som är osynliga vill förnedra mig och alla sådana människor som liknar mig. Sjuka eller in till döden trötta eller bara svaga. Det är fritt fram för att döda våra själar. Vill vi verkligen ha ett sådant samhälle?

Jag förstår inte vad det är som hänt, varför någon sorts propp lossnat och ut kommer förakt och illvilja och ibland ren elakhet inför mig och mina gelikar. Låt mig vara tydlig med en sak. Utförsäkring är ren tortyr av redan svaga individer. Det finns inget annat sätt att beskriva det på. De där tre månaderna när jag blev utredd, när min arbetsförmåga testades, de lever kvar i mig i form av ett stort blödande sår.

Dessutom. Om, tiden jag nu fått beviljad är även den begränsad. Inte på grundval utifrån mina diagnoser, utan på tid. Från ett datum till ett annat kommer jag än en gång ramla ur systemet och skärskådas som en insekt under ett mikroskop. Det spelar ingen roll vad läkare har sagt. Det enda som räknas är antalet dagar jag fått sjukpenning och sedan sjukersättning.

Hur kan man ställa en diagnos efter klockan?

Klumpen i magen sväller och jag undrar om du kommer ihåg mig.

3 tankar på “Kan du se mig trots min svaghet och vaga konturer.”

Kommentera gärna, men håll det snyggt och prydligt. Skit åker ner i soptunnan med en gång.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: